Har man husdjur hamnar man ibland i en situation där man mot djurets vilja behöver hjälpa det, som när ens katt varit hos veterinären och kommer hem med en tratt över huvudet så att operationssåret inte ska bli infekterat. När jag småningom försöker ta av min katt tratten, ser han på mig med förskrämd blick, som vore jag en fiende.
Det får mig att reflektera över våld. Hur kommer det sig att människor i alla tider ägnat sig åt att väcka smärta och skräck hos andra? Och att detta våld nästan alltid sker mot en svagare part? Det kan tyckas som en öppen dörr att sparka in, men man kan fråga sig om vårt samhälle är så kritiskt mot våld som man ofta gör gällande.
Som stor filmentusiast möter jag ofta fiktivt våld i film. Att skildra våld behöver naturligtvis inte vara fel, det kan både vara ett bra sätt att hantera egna rädslor och att kritisera våld och ondska. Ofta finns där en protagonist som bjuder motstånd mot den som vill skada och skända. Till och med i så kalllade slasherfilmer återfinns inte sällan en moralisk kärna, där den som överlever mördaren kan vara tjejen i kompisgänget som var kysk och avstod från alkohol och festande.
