Demokratin knakar i fogarna. Länge har maktdelning setts som garantin för folkstyre, men erfarenheterna från USA och Donald Trump visar hur även starka konstitutioner kan urholkas. När väljarnas inflytande minskar växer behovet av nya demokratiska svar. Direktdemokratin är ingen mirakellösning – men den schweiziska modellen visar att makten kan flyttas närmare medborgarna.
Behöver den svenska demokratin renoveras? Svaret är ja. Den uppfyller visserligen de grundläggande kraven på mänskliga rättigheter, fri åsiktsbildning, fria val med mera, men är samtidigt förenad med allvarliga brister. Dessa består dels i frånvaron av en effektiv maktdelning – makten har koncentrerats till partiledarna, särskilt till den som härskar över Rosenbad – dels i att väljarnas inflytande över den offentliga makten reducerats till rätten att vart fjärde år få rösta på parti med i förväg uppgjorda listor. Inflytande över enskilda sakfrågor är däremot obefintligt. Beslutande folkomröstningar är nämligen inte tillåtna enligt regeringsformen.
Partieliterna försvarar den rådande ordningen, den så kallade representativa demokratin – med att väljarna utser sina företrädare och kan utkräva ansvar av dem i nästa val. Men den argumentationen håller inte fullt ut. Valet gäller ett paket av uppfattningar – enskilda frågor kan inte lyftas ut. De flesta av de hundratals ärenden som behandlas under en mandatperiod är också okända för väljaren vid valet. Det räcker att nämna Nato-medlemskapet för att illustrera detta. Även i det fall det finns ett motstånd bland riksdagens ledamöter i en viss fråga är det inte säkert att det omsätts i ett formellt nej. För detta är ledamöternas beroende av sin partiledare alltför stort då denne äger utnämningsmakten. Följsamhet belönas, uppstudsighet bestraffas. Det vet alla, och så får vi ett tandlöst och lättstyrt parlament.
