Sverige befinner sig i en allvarlig skolfrånvarokris. Allt fler barn bränner ut sig redan i låg ålder till följd av mobbning, bristande anpassningar och otillgängliga skolmiljöer.
Trots tydlig lagstiftning saknar Skolinspektionen verktyg till att kräva åtgärder när huvudmännen brister. Under tiden far barn illa medan ansvariga aktörer fortsätter att negligera problemen, ofta av besparingsskäl eller bristande kartläggning. När principen om en skola för alla urholkas växer också antalet unga som hamnar i långvarigt utanförskap.
I debatten förminskas problemet och skulden läggs på barnen. Simona Mohamsson beskriver frånvaron som att elever ”inte orkar när matten är lite jobbig” eller att skärmtid är huvudorsaken. Sådana uttalanden flyttar ansvaret från skolan till barnen och deras familjer och osynliggör de strukturella brister som driver utvecklingen. När politiker reducerar en komplex kris till individuella tillkortakommanden förlorar vi möjligheten att lösa de verkliga problemen.
Föräldranätverket Rätten till utbildning visar att nästan 19 000 barn är skolbrända – borta mer än hälften av sin skoltid. Totalt var 127 000 elever frånvarande minst 20 procent av vårterminen 2025, nästan dubbelt så många som före pandemin. Att så många barn inte klarar att vara i skolan ens halva tiden är ett allvarligt underkännande av skolsystemet. Flickor och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar drabbas särskilt hårt, samtidigt som politiken fastnar i förenklade förklaringar om lata elever eller bristande föräldraförmåga.
Det är huvudmannen – inte barnet eller föräldern – som ska visa att lagen följts.
Samtidigt orosanmäls föräldrar när deras barn inte kommer till en skola som inte fungerar för dem. Orosanmälningar används i praktiken som repressalier mot familjer som kräver stöd, och barnen blir brickor i ett maktspel som döljer skolans brister. Socialtjänsten utreder föräldraförmåga trots att frånvaron ofta beror på skolmiljön, vilket ökar pressen på familjerna och förvärrar situationen.
Att 19 000 barn ofrivilligt hålls hemma visar att skolan inte alltid är den skyddsfaktor den påstås vara. För att bryta utvecklingen krävs förstärkta statsbidrag för särskilt stöd, fler resursskolor, mindre klasser och fler lärare. Det handlar inte om lyx – det handlar om barns rättigheter.
Skolinspektionen behöver ett skarpare mandat att utreda alla anmälningar, granska huvudmän med hög frånvaro och utdöma sanktioner när lagen inte följs. Utan konsekvenser fortsätter lagbrotten.
Huvudmän som inte ger stöd måste hållas ansvariga genom sanktioner, skärpt tjänstemannaansvar och skadestånd till elever som försummats. Barn bör ha rätt till ett samhällsfinansierat ombud, och bevisbördan måste flyttas: det är huvudmannen – inte barnet eller föräldern – som ska visa att lagen följts.
Barnens rättigheter är inte förhandlingsbara. Vi kan inte acceptera otillgängliga skolor, tystade föräldrar eller myndigheter utan mandat att agera. Barns rätt till utbildning är en skyldighet för staten att garantera.
Marie Larsson
Socionom
