I ”Tillståndet: Om postmodernismen och dess lärdomar” finns sex essäer av olika författare som försöker nå klarhet i vad postmodernism egentligen innebär. Bokens tilltal är akademiskt, och tyvärr undviks ofta möjligheten till att djupdyka i de frågor som postmodernismen leder till.

De sex essäerna i ”Tillståndet: Om postmodernismen och dess lärdomar” är skrivna av olika svenska akademiker. I bokens förord – författat av redaktörerna Anders Burman och Anna Victoria Hallberg, varav den sistnämnda även skrivit en av essäerna – läser vi att många ”blev förvånade när beteckningen postmodernism för några år sedan återigen började användas flitigt”. Vidare förklaras att postmodernism utmanar ”gamla sanningar” och att den estetiskt inte skiljer på ”högt och lågt”, vilket ska ha ökat populärkulturens inflytande. Även termen postmodernitet är central och utpekar en specifik tid som kan sägas börja efter andra världskriget, men vars konsekvenser på allvar blir synliga först under 1960-talet.

Att termen postmodernism används flitigt i en tid som vår – där sådant som könsidentitet, vithet och skönhet i en del kretsar betraktas med skepsis – kanske inte förvånar så många fler än akademiker. Bokens förord slår an en rätt ofruktbar ton, där det mellan raderna anas att bäst vore om enbart akademiker tog ett så komplicerat ord som postmodernism i sin mun. Som tur är har antologin i andra delar en mer inbjudande ton, även om ett abstrakt von oben-perspektiv är återkommande.