I ”Grubbel i skymningen” diskuterar filosofiprofessorn Lars Bergström filosofins eviga frågor. Han återkommer till uppfattningen att vi vet mycket mindre än vad vi gärna tror. Det är tänkvärda reflektioner över de stora frågorna, skrivna med en distans som både hämmar och är till gagn.

Den röda tråden i Lars Bergströms senaste bok ”Grubbel i skymningen” är, som han själv uttrycker det, att vi kanske har ”fått en hel del, kanske det mesta, om bakfoten”. I ett tjugotal korta essäer går han igenom klassiska filosofiska problem som bland annat rör identitet, förnuft, fri vilja och meningen med livet. Författaren är närmare 90 år gammal och har varit verksam inom universitetsfilosofin under större delen av sitt liv. Både åldern och bakgrunden är märkbara och sammanstrålar i ett slags obrydd nyfikenhet inför tillvarons alla gåtor.

I en essä som rör döden läser vi: ”För egen del har jag inget alls emot att inte existera efter min död.” På drygt två sidor avhandlas vår rädsla för döden och icke-existensens ofarlighet. Angående meningen med livet anses det fullt tillräckligt att den bara är en subjektiv historia – om det skulle finnas en mer robust mening förklaras den som en bonus. Filosofer är annars kända för att krångla till tillvaron, här ser vi snarare det motsatta. Denna enkelhet innebär dock snårigheter, som att vi inte kan utpeka vad något sådant som ett jag eller fri vilja egentligen skulle innebära. Boken tar sin början i att vakna upp, och vi ställs inför frågan om vi är desamma som vi var i går. Vad är det som bestämmer oss, när allting är föränderligt?