Sverige beskriver sig gärna som en rättsstat med starka garantier för rättssäkerhet. Men rättssäkerhet uppstår inte för att ett ärende har passerat polis, åklagare och domstol. Rättssäkerhet förutsätter att avgöranden vilar på ett korrekt, fullständigt och öppet prövat underlag. När nya omständigheter senare framkommer testas systemet på riktigt. Det skriver juristen Kada Karlsson.
Orkar systemet ompröva när nya omständigheter framkommer? Orkar det erkänna att tidigare bedömningar kan ha vilat på felaktiga eller ofullständiga premisser? Eller väljer myndigheterna att blunda? Det är den frågan som ett aktuellt resningsärende ställer på sin spets.
Målet gäller två mycket unga personer som dömts i ett ärende där skuldfrågan i hög grad vilat på utsagebevisning. I sådana mål måste rättsväsendet vara särskilt noga med motivfrågor, utsagors självständighet och hur alternativ bevisning behandlas. Men resningsansökan gör gällande att hovrätten byggde sin bedömning på en felaktig eller ofullständig bevisram, att centrala utsagor varit kontaminerade och att senare tillkomna omständigheter med direkt betydelse för motiv- och trovärdighetsbedömningen aldrig prövades i sak.
Det mest bekymmersamma är inte bara risken för fel. Det mest bekymmersamma är hur svårt systemet tycks ha för att reagera när sådana fel pekas ut.
Hovrätten avfärdade det ekonomiska motivet. Den bedömningen var central. Men enligt resningsansökan vilade den på en premiss som inte håller när den digitala kontaktbilden läggs fram korrekt, nämligen föreställningen att målsäganden inte kände till personerna på ett sätt som gjorde motivbilden realistisk. Om den premissen faller, faller också grunden för att så snabbt avfärda ekonomiskt motiv. Ändå är det precis så rättskedjan har agerat, som om den sprickan i resonemanget inte skulle spela någon roll.
Det säger att systemet hellre skyddar sina tidigare slutsatser än söker materiell sanning.
Sedan tillkom ytterligare en omständighet som ingen rättssäker myndighet borde kunna ignorera: en senare dom där samma målsägande döms för olaga hot i en ekonomiskt betingad konflikt med en närstående. I den domen konstateras att hon skickat eller låtit skicka ett budskap om att den andre skulle ”göra rätt” för sig ekonomiskt, annars kunde någon komma och knacka på dörren. Tingsrätten godtog inte hennes alternativa förklaring utan beskrev den som en efterhandskonstruktion.
Detta är inte ett rykte och inte heller ett löst påstående. Det är en senare domstolsfastställd omständighet. Och ändå möts detta inte av självkritik, utan av tystnad.
Förundersökningsprotokollet i hotmålet fördjupar bilden. Där framgår att konflikten hade en konkret ekonomisk bakgrund, att hotet uttryckligen uppfattades som att någon kunde skickas för att driva in en skuld, och att rädsla knöts till externa personer och kriminella kontakter.
Vad säger det om rättsstaten när sådant material inte leder till omedelbar och seriös omprövning av ett redan avgjort mål där just ekonomiskt motiv tidigare avfärdats? Det säger att systemet hellre skyddar sina tidigare slutsatser än söker materiell sanning.
Det finns också senare tillkomna uppgifter som pekar mot möjlig påverkan i ärendets periferi. Poängen är principiell: när nya omständigheter pekar mot möjlig påverkan, ekonomiska incitament eller yttre tryck på personer runt ett mål, kan myndigheterna inte nöja sig med att hänvisa till att saken redan är avgjord. Då måste uppgifterna utredas. Den tidigare resningsansökan understryker också att nya omständigheter som rör hot, påverkan och trovärdighet i ett ord-mot-ord-mål kan vara avgörande för om bevisläget fortfarande håller.
Det verkligt farliga i Sverige i dag är därför inte bara att oskyldiga kan dömas. Det verkligt farliga är att myndigheterna verkar ha byggt en kultur där det institutionellt enklaste alltid är att försvara gårdagens beslut i stället för att pröva om de var fel.
Polisen ser sällan sin egen underlåtenhet att säkra eller följa upp bevisning som ett rättssäkerhetsproblem. Åklagare talar gärna om objektivitet men är ofta märkbart mindre intresserade av material som talar till den tilltalades fördel. Domstolar hänvisar till fri bevisvärdering, men fri bevisvärdering blir ett missbrukat uttryck om underlaget varit selektivt, kontaminerat eller ofullständigt. Och när nya omständigheter kommer fram svarar systemet ofta inte med öppenhet utan med prestige.
Det är så rättsövergrepp cementeras.
Det som krävs nu är inte fler fraser om att ”saken är prövad”. Det som krävs är att ansvariga myndigheter vågar ställa den enda fråga som betyder något: håller domen fortfarande, när vi nu vet mer än vi visste då?
Om svaret på den frågan inte längre är självklart, då är varje dag av passivitet ett svek mot rättsstaten. Rättssäkerhet betyder inte att staten alltid har rätt. Rättssäkerhet betyder att staten måste orka rätta sig själv när den har haft fel.
Kada Karlsson
Jurist och medlem i Mannaminne
