Synen på orättvisor formas ofta av hårda utspel och förenklade slutsatser. Men statistiken visar en komplex verklighet där val, villkor och perspektiv spelar större roll. Det skriver ordföranden för Angeredsmoderaterna Sofia Dyfverman Brinkhoff.
Ingen har nog undgått den alarmistiska debatten kring internationella kvinnodagen. Höjda röster, missnöjda kvinnor och stora protester mot samhällets orättvisor. Men vad väljer vi att framföra och hur skadar det dem vi vill ska gynnas av debatten? Hur pratar vi om jämställdhet och är det verkligen så illa som vi får höra?
För några år sedan stod jag på den ”vänstra” sidan av debatten om lönegapet. Jag kände en tung frustration och uppgivenhet: ”Vad spelar det för roll vad jag gör? En man kommer ändå att tjäna mer än jag.” Det fick mig att tro att löneskillnaderna handlade om en djupt rotad, strukturell orättvisa som inte gick att bryta med kompetens eller ihärdigt arbete.
När statistik om löneskillnader mellan män och kvinnor kom ut blev jag chockad. Kan det verkligen vara så här illa? Jag var tvungen att ta reda på mer.
Enligt en av de senaste rapporterna inom ämnet från Medlingsinstitutet (2024) var den genomsnittliga löneskillnaden när man jämför rakt av mellan kvinnor och män 10,2 procent. När man gör en så kallad standardvägning och tar hänsyn till faktorer som utbildning, ålder, yrke, sektor och arbetstid kvarstår en oförklarad skillnad på 4,6 procent. När jag väl granskade statistiken blev det tydligt att min bild inte överensstämde med vad slutsatsen faktiskt visar om man läser hela rapporten.
Vi förtjänar en jämställdhetsdebatt byggd på fakta, inte på förenklade berättelser.
Den avvägda siffran kan inte heller visa på ett absolut samband. Analysen kan inte bevisa att den kvarstående löneskillnaden mellan män och kvinnor beror enbart på kön, eftersom det är omöjligt att alla faktorer kan tas upp i studien.
Det här förändrade min syn. Jag gick från att känna mig maktlös till att känna att mina val faktiskt spelade roll, verkligheten var inte så dålig som jag intalat mig själv.
Jag började leva mitt liv utan inre begränsningar, och det gjorde att jag växte på flera olika sätt. Jag började plugga, jag sökte (och fick) jobb som jag inte hade kunnat drömma om att ens ansöka om i min tidigare livsuppfattning och jag blev dessutom en riktigt vass löneförhandlare.
Det betyder inte att livet alltid är rättvist, men för mig var det en befrielse att en stor del av löneskillnaden faktiskt kan förstås och att det inte handlar om att kvinnors arbete värderas lägre i sig. Bilden är betydligt mer nyanserad än vad många av oss kvinnor får höra.
Min poäng är inte att förneka att det finns skillnader mellan könen. Jag vill nyansera bilden; det arbete du gör värderas och din kompetens betyder något. Ditt värde är inte fångat i en alarmistisk rubrik, ditt värde är verkligt och betydelsefullt.
Jag tror starkt på att vi kan ha en debatt som stärker kvinnor snarare än att polarisera kvinnor och män i denna fråga.
Vi förtjänar en jämställdhetsdebatt byggd på fakta, inte på förenklade berättelser som får kvinnor att känna sig mindre värda än de är. Vi kvinnor förtjänar mer än så.
Sofia Dyfverman Brinkhoff
Ordförande Angeredsmoderaterna
