Det rådde ingen brist på slag och mindre sammandrabbningar under medeltiden. Detta var en våldsam tid med återkommande maktkamper mellan olika grupperingar. Ett av dessa slag, ibland kallat slaget vid Lena, ägde rum den 31 januari 1208 vid Kungslena, mellan företrädare för de Sverkerska respektive Erikska ätterna.

Sverige under 1200-talet var ett turbulent samhälle präglat av förändring och osäkerhet. Det var egentligen inte så länge sedan vi hade stormän som styrde över sina egna närmaste landområden och man antingen var kung över Götaland eller Svealand, men inte självklart båda. Landet var utpräglat agrart. Samhället dominerades av bönder, men också av kyrkomän, då vi sedan cirka 100 år var en kristen nation, samt de stormän som fortfarande hade inflytande. Den svenska kungamakten var i sin linda och hade ännu inte fått fäste som den centrala auktoriteten. Vårt samhälle styrdes i stor utsträckning av samma strukturer och sedvänjor som under vikingatiden.

Tinget, där man handlade, knöt kontakter och avgjorde rättsfall, fanns kvar, men kyrkan hade som sagt tillkommit som en maktfaktor. Samtidigt började tanken om ett enat rike ta form. Kanske var man trött på de ständiga kamperna om kronan, vilket ironiskt nog gjorde kampen alltmer intensiv. Andra skäl till ett enande av riket var de ökande kontakterna med omvärlden – de hade i allra högsta grad existerat även under vikingatiden, men nu blev en annan typ av kontakt åtråvärd – samt möjligheten att stärka både försvar och den ekonomiska utvecklingen. Den alltmer dominerande kyrkan förespråkade också en centraliserad makt.