Rubriken verkar kanske märklig, men jag vill hävda att det finns en vanligt förekommande och viktig musikform som inte har någon benämning i en konventionell musikteoretisk översikt, men som förtjänar en.
Att formen jag tänker på inte har något riktigt namn kan bero på att traditionella beskrivningar av musikaliska former gärna utgår från uppenbara kontraster, och därför hamnar fokus lätt på ABA-form, sonatform, och liknande.
Att det blivit så är inte alldeles lyckat, men heller inte märkligt. Man får leta länge för att hitta exempel på symfonier av Haydn, Mozart eller Beethoven som inte har en menuett eller ett scherzo med ABA-form, med tydlig kontrast mellan A- och B-del. Den än mer kontrastverkande sonatformen är också mycket vanligt förekommande hos samma tonsättare och många av deras efterföljare.










