”Alice i nya underlandet” är en film om den åldrade Alice Hargreaves resa till USA, dit hon far för att bli utnämnd till hedersdoktor. Som barn var Alice förebild till Lewis Carrolls klassiska barnböcker ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”. Det är en kraftfull berättelse om barndom, åldrande, minne, kärlek och försoning.
År 1932 reste den 80-åriga Alice Hargreaves (flicknamn Liddell) från England till USA för att i samband med den sedan många år döda författaren Lewis Carrolls 100-årsdag utnämnas till hedersdoktor vid Columbia University. När Alice var liten utgjorde hon förebilden till Alice i Carrolls böcker ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”. Carroll – som egentligen hette Charles Dodgson – var vän med fadern i familjen Liddell, men kom att utveckla vänskapsband med hela familjen, och särskilt med mellansystern Alice. Det är den åldrade Alice och hennes Amerikaresa samt minnesbilderna av hennes vänskap med Dodgson som den brittiska filmen ”Alice i nya underlandet” – eller ”Dreamchild”, som är filmens originaltitel – fokuserar på.
Utöver i dåtid och i nutid utspelar sig filmen även i underlandet, där Alice befinner sig både som barn och som gammal. Underlandet – som alltid varit en förvirrande och på många sätt skrämmande plats – blir till något extra mardrömslikt, när figurerna häcklar Alice för att hon har blivit gammal. Med hjälp av skickliga och kreativa dockmakare blir ”Alice i nya underlandet” en av de mer intressanta visualiseringarna av underlandet som gjorts, och detta trots att filmen är en biografi.
