I det moderna Sverige lever föreställningen att samhället i grunden kan vara neutralt – att staten kan placera sig ovanför kultur, historia och moral; att lagar och rättigheter kan fungera som ett tekniskt ramverk där människor med radikalt olika världsuppfattningar samexisterar utan djupare konflikt. Detta är liberalismens löfte – och dess största problem. Det skriver studenten Axel Sprängare.
Liberalismen framställer sig som blygsam. Den vill inte definiera det goda livet, bara skapa förutsättningar för individens fria val. Staten ska inte vara moralisk, bara rättvis. Neutraliteten framstår som fredens pris, särskilt i samhällen präglade av historiska konflikter.
Men neutralitet är aldrig tom. Den vilar på antaganden om människan som autonom, rationell och i första hand individ snarare än del av ett kollektiv. Dessa antaganden är historiskt och kulturellt specifika. De fungerar relativt väl i homogena samhällen där de speglar redan existerande normer. I mer heterogena samhällen blir de däremot normerande – och där uppstår den liberala paradoxen.
Liberal universalism utgår från att värden som individuella rättigheter och jämlikhet inför lagen är allmängiltiga. I praktiken kräver de dock ett gemensamt moraliskt ramverk för att fungera. Rättigheter är inte självverkande; de måste tolkas, prioriteras och försvaras. Varje sådan tolkning bygger på en uppfattning om rättvisa.
När grupper inom samma stat har oförenliga synsätt på familj, kön, religion och auktoritet finns ingen procedur som kan lösa konflikterna utan att ta ställning. Antingen upprätthålls en gemensam moralisk ordning, eller så löses den gemensamma ordningen upp.
När normer kolliderar måste någon avgöra vilka som ska gälla.
Mångkulturalismen lovar samexistens utan assimilation. Olika kulturer ska erkännas som jämlika inom samma politiska gemenskap. Men detta förutsätter en gemensam uppfattning om rättvisa. När den saknas uppstår inte bara friktion, utan moralisk antagonism. Lojaliteten till staten försvinner när samhället upplevs som moraliskt illegitimt.
Mångkulturalismen kan därför inte vara stabil utan makt. Antingen tillåts parallella normsystem – vilket upplöser staten – eller så upprätthåller staten aktivt en dominerande moralisk ordning. I det senare fallet är projektet inte neutralt, utan imperialt.
Den liberala staten beskriver sig som en neutral domare, men är i praktiken ett våldsmonopol som avgör vilka normer som gäller. När denna roll förnekas framstår politiska beslut som tekniska och oemotsägliga. I ett mångkulturellt samhälle tvingas staten ständigt välja mellan konkurrerande värden: religionsfrihet mot barns rättigheter, yttrandefrihet mot social harmoni. Det är alltid moraliska beslut.
Politik handlar ytterst om gränsdragning – om vem som tillhör gemenskapen och vilka normer som ska försvaras. Att förneka denna dimension gör inte samhället fredligare, bara sämre rustat för verkliga konflikter.
Den samtida vänstern har i stor utsträckning ersatt klassanalys med moralisk universalism. Resultatet blir en fragmenterad moral där handlingar bedöms olika beroende på grupptillhörighet. Gemensamma normer upplöses, krav uppfattas som förtryck – men utan krav finns ingen gemenskap.
Högerns bidrag är erkännandet av att ordning föregår frihet. Dygder som ansvar, lojalitet och självbegränsning är inte repressiva utan möjliggörande. Integration handlar inte om etnicitet, utan om anpassning till en gemensam moralisk och juridisk ram.
Sverige var länge ett högtillitssamhälle byggt på kulturell homogenitet och starka institutioner. När dessa normer löses upp samtidigt som staten försöker administrera konflikter teknokratiskt uppstår en legitimitetskris.
Inget samhälle kan undvika beslut. När normer kolliderar måste någon avgöra vilka som ska gälla. Ett samhälle som vägrar göra det överlåter makten till informella strukturer. Det är inte neutralitet – det är kapitulation.
Myten om det neutrala samhället har tjänat sitt syfte. I dag är den farlig. Sverige måste antingen erkänna sin moraliska grund och försvara den, eller fortsätta låtsas som om den inte finns – tills någon annan definierar den åt oss.
Axel Sprängare
Student inom datavetenskap
