Socialministern Jakob Forssmed vill lägga psykisk hälsa på skolschemat. Psykologen Niklas Sundling varnar för att det kan bli som att flytta solstolar på Titanic om fokus hamnar på teorilektioner om psyket i stället för att rusta unga för besvikelser, ovisshet och relationer, genom gemenskap och kulturella ”spelregler”.
Forssmed har rätt i att en viktig del i arbetet med att öka unga människors psykiska hälsa är att de lär sig leva med att ”vissa tillstånd är ofrånkomliga tillstånd av livet som vi kan och till och med bör hantera själva – med stöd av varandra”. Men vad är det då som unga människor behöver lära sig att ta stöd i för att hantera livet?
Psykets verkliga arbete uppstår i besvikelser och ovisshet; i perioder då man behöver bemöda sig utan garantier för att lyckas eller få omedelbart beröm. Till detta hör att inte alltid nå de skolresultat man önskar eller att få den sociala uppskattning man längtar efter. Det gör ont när önskningar brister. Samtidigt är de nödvändiga som drivkrafter. Och detta villkor behöver unga människor lära sig att leva med. Den som inte lyckas komma till tals med sig själv eller andra människor i motgångar drabbas ofta av psykisk ohälsa.
Att objektivt kunna argumentera i sakfrågor eller på ett personligt sätt kunna uttrycka sin kärlek är inga naturliga psykologiska förmågor, utan kulturellt förvärvade egenskaper.
Låt mig presentera några enkla liknelser för att förtydliga att psykisk hälsa mer handlar om kulturella former för gemenskap och individualitet, än om psykologi. Det spelar ingen roll vilket temperament som kännetecknar en ung människa psykologiskt; den som inte får lära sig formerna för hur man spelar schack kommer att känna sig utanför i sammanhang där gemenskapen vilar på att spela schack. Eller för den delen; utan introduktion i och respekt för fotbollsregler så blir det inget lagspel för den unga. På samma sätt finns det kulturella spelregler för arbete och kärlek som den unga behöver bildas i. Att objektivt kunna argumentera i sakfrågor eller på ett personligt sätt kunna uttrycka sin kärlek är inga naturliga psykologiska förmågor, utan kulturellt förvärvade egenskaper. Och som sådana är de nödvändiga för att som vuxen vara delaktig i demokratiska samtal och personliga relationer.
Komplexiteten i detta bortser regeringens förslag ifrån. Föreställningen att exempelvis kunskap om hjärnans utveckling eller om goda livsstilsråd på gymnastik- och biologilektioner har något väsentligt att bidra med när det gäller psykisk hälsa ger en grovt förenklad bild. Mycket blir då felaktigt uppfattat, och det felaktigt uppfattade begränsar elevernas möjligheter att rusta sig själva. Det krävs andra kvaliteter för att skriva in sig i sin egen och samhällets historia på ett tillräckligt personligt sätt för att det ska kännas meningsfullt.
Att psykisk ohälsa bland unga ökar manar till eftertanke och därefter till handling. Men det är i allmänhet inte psykologisk undervisning barnen behöver. De behöver kultiveras in i de former för självständighet och samarbete som ligger i våra traditioner. Om trafikanters psykiska ohälsa ökar på grund av att olyckorna tilltar vid en viss trafikplats, så tänker vi inte att psykologiskt stöd är lösningen; vi börjar med att undersöka om platsen är ordentligt skyltad; om trafikanterna känner till vad skyltarna betyder och, inte minst, om de respekterar dem.
I samhället är det normer som motsvarar trafikens skyltar och regler. Problemet är att den normkritiska ideologin har monterat ner väsentliga kulturella ”normskyltar” när det gäller ursprung, familj, kärlek och sexualitet. Det är de ”normskyltarna” som unga människor i dag liksom i alla tider behöver lära sig för att klara livet – inte lektioner i psykisk hälsa.
Niklas Sundling
Legitimerad psykolog och psykoterapeut
