Argentinas president Milei kan efter bara ett år uppvisa en ekonomisk uppryckning. Han har fått ner den skyhöga inflationen, förbättrat villkoren för jordbruket och dessutom har man hittat olja, vilket är av stor betydelse för landet. Men kommer hans ekonomiska framgångar att gynna honom politiskt? Han har starka motståndare, skriver professor emerita Inger Enkvist.
Argentinas president Javier Milei har på ett drygt år åstadkommit ett ekonomiskt mirakel. Han har genom att skära bort överflödiga statliga organisationer fått budgeten i balans och pressat ner den tidigare skyhöga inflationen till en hanterbar nivå. Han har förbättrat villkoren för den betydelsefulla jordbrukssektorn, och man har hittat olja i området Vaca Muerta. Han kan med andra ord visa upp en ekonomisk succé och ingjuta hopp inför framtiden. Frågan är om den ekonomiska succén åtföljs av en politisk. Den saken avgörs de närmaste månaderna, först i ett regionval och sedan i ett riksdagsval den 26 oktober. I regionvalet gäller det framför allt Buenos Aires-provinsen som är ett jättedistrikt med förstäderna kring huvudstaden. Det är det starkaste fästet för Mileis motståndare. Hans parti La libertad avanza är nyskapat och han kommer att behöva en allians med det konservativa partiet PRO som leds av förre presidenten Mauricio Macri. Kommer denne att vilja samarbeta?
För att förstå vad valet av Javier Milei betyder behövs en kort sammanfattning av den politiska kultur som dominerat i landet. Runt år 2000 upplevde Argentina en ekonomisk kollaps som slutade med en kraftig devalvering, och var följden av peronistisk politik med korta avbrott sedan 1950-talet. Peronismen är erkänt svårdefinierad. Den är socialistisk så till vida att den betonar statens ledande roll och ger fackföreningar en framträdande roll. Den utmärks av klientelism, det vill säga att med statens pengar köpa röster genom att erbjuda subventioner och offentlig anställning. Peronismen kombinerar fosterlandsretorik med slagord som uttrycker en medkänsla med de svaga.
