I Norrbotten lockar svenska entreprenörer turister från ställen som San Francisco. I Västerbotten kallades drivna eldsjälar för ”anarkistiskt slödder”. I Västernorrland mobiliserar medborgarna för att rädda sitt sjukhus, men stämplas som kuppmakare. Engagemanget i Sveriges periferi lever, men motarbetas av alltmer slutna system.

I Norrbotten har idérikedom och envishet lett till satsningar som uppmärksammats i hela världen, exempelvis Ishotellet i Jukkasjärvi, Treehotel i Harads och Arctic Bath. Många av projekten började i det lilla, ofta av personer med oväntade bakgrunder – som Britta Jonsson-Lindvall, sjuksköterskan som ville bygga hotellrum i träden i byn Harads. Majoriteten av besökarna i byn kommer från utlandet. Att hotellet alls blev till handlar i huvudsak om envishet och mod, men är ett bra exempel på hur lokala initiativ kan bana väg för något nytt och skapa globalt intresse. En familj från San Francisco som nyligen bodde på Arctic Retreat betalade tiotusentals kronor per natt och beställde därutöver flera aktiviteter som gynnade företagare i trakten. Utan tvivel skapar bygdernas unika natur och kultur utveckling, men framgångarna bygger på att idébärarna är uthålliga nog, eftersom det offentliga stödet sällan finns med från början. Eldsjälar behöver alltid visa och bevisa att deras idéer fungerar. Att bära idéer genom motvind, misstro och tystnad kräver en viss typ av extrem uthållighet som få människor besitter. Därför dör alltför många goda initiativ.

När de första Leader-programmen skulle starta i Sverige var jag en aktiv småbarnsförälder. Leaders grundidé är att jobba underifrån och skapa samarbeten mellan ideella, offentliga och privata aktörer. Det lät nästan för bra för att vara sant, men programbeskrivningar ledde till att eldsjälar från tre inlandskommuner genomförde många workshops där ungdomar, samer, bybor, företagare och offentliga företrädare tog fram ett gediget underlag – tillsammans. Resultatet sammanställdes av ideella krafter till ”Rotfolket”, en ansökan som av oberoende granskare i Norge rankades som landets tredje bästa. Det blev också den ansökan som Glesbygdsmyndigheten förordade att regeringen skulle klubba igenom. Det vi inte visste då var att våra egna kommunalråd intensivt uppvaktande ansvarig minister, inte för att få igenom ”Rotfolket” – utan för att få bort det!