Det som presenteras som ett högtidligt hållet försvar för individuell frihet – minimal stat, maximal äganderätt och marknadens allsmäktiga hand – döljer ett politiskt projekt med konkreta förlorare: de svagaste i samhället, menar läraren Lars Olofsson.
När idéer från tankesmedjor som Timbro och liknande nätverk promotas som obestridliga sanningar på ledarsidor, i journalistutbildningar och politisk fostran, uppstår ett demokratiskt problem. Inte bara för att sådana idéer får oproportionerligt stort inflytande, utan för att de ofta framställs som moraliskt nödvändiga och tekniskt neutrala, när de i realiteten är värdeval som rör fördelning av makt och resurser.
Det ideologiska kärnbudskapet – att skatt är tvång och att omfördelning i grunden är illegitimt – reducerar politiken till en fråga om äganderätt framför allt annat. Men politik handlar också om kollektiva beslut, gemensamma investeringar och skydd för dem som inte kan skydda sig själva. Att likställa skatt med stöld kan legitimt fungera som effektivt röstfiske och retorisk mobilisering för vissa grupper, men saknar ett rimligt svar på verkliga samhällsproblem: bostadsbrist, vårdskulder, utbildningsklyftor och kronisk fattigdom. Dessa problem försvinner inte för att man privatiserar lösningarna; de växlar snarare kostnaderna och riskerna över på dem som redan har minst.
Det finns flera praktiska invändningar mot en renodlad liberal politik.
Om offentliga tjänster i hög grad privatiseras och finansieras frivilligt skapas ett beroendeförhållande till filantropi och marknadslogik. Filantropi är godhjärtad men oförutsägbar; marknadslösningar prioriterar betalningsförmåga framför behov. Resultatet blir ojämlik tillgång till grundläggande levnadsvillkor.
Negativa sidoeffekter och kollektiva nyttigheter (infrastruktur, långsiktig forskning, miljöskydd) kräver koordinering och finansiering bortom frivilliga kontrakt. Historiskt har samhällen som satsat gemensamt på dessa områden skapat större produktivitet och social rörlighet än samhällen som outsourcat allt till privata aktörer.
Det finns flera praktiska invändningar mot en renodlad liberal politik.
Icke-aggressionsprincipen som moralisk föreställning låter enkel på papperet men blir problematisk i praktiken. Strukturella tvångsrelationer – arbetsmarknadens maktobalans, monopolföretag som kan sätta villkor, bostadsmarknadens brist på alternativ – leder till tvångsliknande förhållanden även utan statlig konfiskation. En politik som blundar för maktstrukturer riskerar att legitimera total ekonomisk dominans som inte skiljer sig moraliskt från andra former av tvång.
Det finns också ett demokratiskt och etiskt problem med hur idéer sprids. När vissa intressegrupper finansierar utbildningsprogram, stipendier och nätverk för att forma framtida journalister och politiker, riskerar det offentliga samtalet att bli ensidigt. Ungdomar som formar sin världsbild i en miljö där marknadsideologi framställs som sunt förnuft får sämre förmåga att kritiskt granska alternativa lösningar eller att väga in jämlikhetsperspektiv. Det är inte otippat att politiska projekt som söker makt investerar i opinionsbildning – men det borde bekymra när en stor del av den akademiska eller journalistiska utbildningen blir kanalen för en partisk politisk socialisation.
Ett sunt svar är inte att demonisera marknader eller privata initiativ – marknader kan skapa välstånd och innovation. Men politiken måste också erkänna två grundläggande sanningar: att rättigheter måste kombineras med ansvar för dem som har makt, och att gemensamma lösningar ibland är nödvändiga för att skydda dem som inte kan försvara sina intressen i en obunden marknad. Social trygghet, offentligt finansierad utbildning och grundläggande hälsovård är inte bara kostnader – de är investeringar i en stabil, produktiv och legitimt stark samhällsordning.
Om idéprojektet bakom ”Tidöretoriken” får fortsätta och implementeras utan kritisk granskning, riskerar vi att bygga ett samhälle där välståndets frukter blir koncentrerade och solidariteten försvinner. Det behöver finnas bättre balans: en robust rättsstat och fungerande marknader, men också legitima, demokratiskt beslutade institutioner för fördelning och skydd. Demokratin tjänar på att idéutbyte i skolor och medier präglas av pluralism – inte av indoktrinering till förmån för en enda politisk vision.
Lars Olofsson
Lärare i matte, fysik och data Pensionär
