Någon gång efter millennieskiftet tågade glädjedödarna in i kultur- och umgängeslivet. Uppsluppna fester punkterades av att man tillrättavisade varje snubbe som drog en fräckis. Manliga ståuppkomiker fick inte skämta om misslyckade ligg. Humorn problematiserades tills varje spontant skratt fastnade i halsen, eftersom skrattet riskerade att kränka någon.
Få saker väcker sådan ilska som när representanter för det ena könet definierar det motsatta könet som ett kollektiv med stereotypa drag. Vi minns alla Gudrun Schymans så kallade talibantalet 2002, och det manliga raseriet som utlöstes av hennes drakoniska liknelse. Men den värsta urladdningen i mannaminne var nog de vulkaniska reaktionerna på uttalandet ”Män är djur” som Ireen von Wachenfeldt, ordföranden för kvinnojoursrörelsen Roks, slapp ur sig 2005 i Evin Rubars beryktade SVT-dokumentär ”Könskriget”. Detta enkla lilla yttrande fick hela Sverige att rasa och hela systerskapet, som varit rörelsens signum, att rämna. Bara några månader innan ”Könskriget” sändes hade Ireen von Wachenfeldt valts till Roks ordförande med 100 procents majoritet, men direkt efteråt kastades hon åt vargarna. Inte ens på sin egen kvinnojour i Karlskoga, där hon arbetade ideellt, var hon välkommen. En del tog kontakt med hennes man och undrade hur han kunde vara gift med en ”sådan som hon”. Till och med hennes sjuåriga barnbarn fick skit kastat i ansiktet.
Allt detta berättade Ireen von Wachenfeldt om i en intervju jag gjorde med henne ett decennium efter turbulensen kring ”Könskriget”-dokumentären. Men när åren gått såg hon tillbaka på det hela med ett leende. Hon hade ju myntat ett uttryck som sedermera dök upp i tv-serier, frågesporter, sällskapsspel och korsord. ”Vad är livet om vi inte får göra avtryck?”, sade hon. På skoj påpekade jag att hon också hade älskat ett djur jättelänge – sin man. Hon svarade med ett skratt. ”O ja! Jag älskar många djur! Och har haft väldigt lätt att förälska mig i dem också.” Intervjun skulle publiceras i kvinnoförbundets egen tidning lagom till politikerveckan i Almedalen, och när pressekreteraren såg rubriken ”Jag älskar djur” fick hon en idé. I Almedalen skulle ledningsgruppen bära t-shirts där det stod ”Vi ÄLSKAR djur!”. En sådan slogan skulle tvätta organisationens varumärke rent från den gamla stämpeln som manshatare. Ireen von Wachenfeldt själv ville gärna ha på sig t-shirten med den nya devisen. Planen grusades dock av rörelsens styrande tantpatrull. Könskriget var inget man skämtade om.
