Vi är traumaterapeuter med rötter i psykiatri, tvångsvård, psykoterapi och familjebehandling. Vi har mött våldets språk hos barn och unga som sett döda kroppar, vuxit upp utan gränser och som nästan aldrig har fått vila i ett tryggt relationellt system. De bär på trauman som stora delar av samhället vägrar se, skriver leg. psykoterapeuterna Daniel Cremonini och Leena Källqvist.
Våldet skenar. En ny rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå 2025:11) visar att nio av tio barn under 15 år som misstänks för allvarliga brott har tidigare varit kända av socialtjänsten – många med tecken på psykisk ohälsa, trauma och allvarlig emotionell dysreglering. Det vi ser är inte en gåta. Det är en biologisk, relationell och samhällelig konsekvens. Vi menar att förändringen inte börjar i straffskalan – utan i ett tryggt nervsystem.
Vi har arbetat och handlett på SiS-hem, inom psykiatrin, på HVB, och på privata kliniker. Vi har suttit i rum med pojkar som ingen längre tror på – som hotar, dissocierar och går till attack. Men vi har också sett vad som händer när någon står kvar. När någon förstår, speglar och hjälper dem att känna igen sina reaktioner. Då händer det något.
Det är inte moral vi saknar. Det är reglering.
Barn som växer upp i kaos får nervsystem som ständigt står i beredskap. Deras inre alarm är alltid aktiverat. Att leva med våld, otrygghet och utan att ens inre liv blivit speglat i en trygg annan persons blick – det skapar ett system präglat av kamp eller kollaps. Det blir din inre kompass – men den är kalibrerad för krig, inte för trygghet.
Vi som arbetar med detta varje dag ser vad som händer när nervsystemet aldrig får vila i trygghet. Då utvecklas inte – eller förloras – förmågan till empati, impulskontroll och känsla av samhörighet. Vi slutar leka. Vi slutar lyssna. Vi slutar tänka. Sverige är i dag fullt av barn och vuxna som lever i ett konstant överlevnadstillstånd.
Amerikanska studier kring Adverse Childhood Experiences (ACE) visar att tidiga trauman påverkar hela kroppens biologi – från nervsystem till immunförsvar – och är direkt kopplade till framtida psykisk ohälsa, våld och kriminalitet. Kunskapen finns – men tillämpas inte där den behövs som mest. Medan ropen på hårdare straff dominerar samhällsdebatten, möter vi dagligen konsekvenserna av ett system som misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag: att ge barn förutsättningar att förstå och reglera sina känslor innan de exploderar i handling. Det är precis detta Brås rapport nu bekräftar.
När det skjuts urskillningslöst med automatvapen på Farsta torg, när tre tonåringar mördas i Uppsala på en frisersalong, när sprängningar sker i våra bostadsområden och när det blir alltmer farligt att prata med polisen. Då är det lätt att känna uppgivenhet och leta efter syndabockar.
Men vi vet – för vi har jobbat med både förövare och offer – att detta börjar långt tidigare. Det börjar i kroppen. I nervsystemet. I hem där trauma är en tyst realitet. I skolor där ingen hinner se. I vård som inte räcker till. Sverige har under lång tid tagit emot djupt traumatiserade människor – många med tortyr- och krigsbakgrund – och placerat dem i miljöer utan stöd, utan integration, utan reglering. Vi har dumpat smärta i marginalen och förväntat oss stabilitet. Det är naivt.
Vi arbetar varje vecka med barn, unga och familjer i djup kris – och vi vet vad som fungerar. Det behövs inte fler utredningar. Det behövs förståelse för hur trauma faktiskt påverkar biologin, relationerna och samhället. Vad som hjälper är följande:
• Gränser. Inte genom skam, utan genom trygg struktur och tydliga konsekvenser.
• Reglering. Att nervsystemet får lugn genom kropp, kontakt och tillit.
• Kunskap. Att förstå vad oreglerade nervsystem orsakar och hur de kan läkas.
• Att bli sedd, på riktigt.
• Tillit. Till relationen, inte till systemet i sig.
• Tålamod. För det finns inga snabba lösningar. Men det finns effektiva.
Vi efterlyser en helt ny sorts ledarskap. Ett som vågar lyssna till behandlare, traumaforskare, psykoterapeuter, läkare – de som varit där – i stället för att följa den kortsiktiga opinionens nyck. Politiker måste förstå vad som faktiskt händer i kroppen, rent biologiskt på ett barn som växer upp utan trygghet. Det är bara så vi kan fatta beslut som på riktigt vänder den negativa utvecklingen. Inte om fem år. Utan nu.
Det är inte moral vi saknar. Det är reglering. Och det är inte fler slagord vi behöver. Det är kontakt. Vi har inte råd att vänta längre. För varje dag vi gör det, växer nya barn upp i samma våld. Och våra kroppar, vårt samhälle, vårt nervsystem – orkar inte mer.
Daniel Cremonini, leg. psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi, tidigare verksam vid SiS. Specialiserad på kris och trauma.
Leena Källqvist, leg. sjuksköterska och leg. psykoterapeut. Specialiserad på kris och trauma.
