Politisk klåfingrighet har skadat skolan i decennier. Kommunaliseringen byggde på orealistiska förutsättningar. Skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner gör likvärdig utbildning omöjlig. För att höja kvaliteten krävs återförstatligande och nationellt ansvar. Inse att små undervisningsgrupper inte är skamligt utan bra, menar läraren och juristen Stefan Lennart Fuchs.
När man som jag har jobbat ett helt liv och sett olika politiska och pedagogiska trender näst intill piskas in i skolan och hur de mer och mer har trängt undan rejäl läsinlärning, så kan man lätt bli glad först och tänka att detta är ju jättebra, så länge det inte kommer en ny majoritet och river upp detta. Kommer till exempel Miljöpartiets idéer i en vänsterregering att få genomslag för obligatorisk genuspedagogik i förskolan, samtidigt som det blir nej till att kräva att man ska studera svenska för att få uppbära ekonomiska bidrag? Vad som helst kan hända i en skola som i många år inte har byggt förändringar på evidens utan på olika politiska nycker samt ibland vackra, men helt naiva målsättningar.
Det som är mest frapperande är hur politiker vill stoppa fingrarna i syltburken märkt ”skolundervisning” – men håller sig borta från till exempel läkarutbildningen – och hur man har roat sig med nio olika läroplaner i stället för att se till att en fungerar ordentligt och genomförs väl fullt ut. Denna politiska inblandning är totalt respektlös mot grundskola och gymnasium. Och resultaten har varit och är förödande.
När jag själv tog en andra akademisk utbildning i juridik så pågick det på mitt universitet träning i rättstavning för lärare i svenska på lärarprogrammet. Med åren har man lyckats med att flytta upp alla kravgränser från låg till mellantill högstadiet och vidare till gymnasiet, ibland även just till universitet, med förödande konsekvenser. När professorer på kända universitet slår larm kommer det inga kommentarer från riksdagspartierna. När man berättar att eleverna inte vill läsa böcker eller vill läsa så få böcker som möjligt, så borde man inse vad detta betyder för Sverige ur konkurrenssynpunkt internationellt och vad det betyder för eleverna själva.
Ett återförstatligande och centralt ansvar leder även till att regelverk blir lika.
Enligt skollagen har vi ungefär samma krav som vi har inom sjukvården, det vill säga att det ska vara likvärdig utbildning i hela landet. Situationen när man kommunaliserade skolan var dock sådan att den byggde på totalt orealistiska förutsättningar. Delvis byggde det också på att man skulle lägga över en del av kostnaden på kommunerna. En av de orealistiska förutsättningarna är att alla kommuner har råd med bra utbildning och att alla, med fri lönesättning, kan få tag i behöriga lärare. Den ekonomiska situationen, trots Robin Hood-skatter kommunerna emellan, är förödande ojämlik. De ekonomiska förutsättningarna mellan de rikaste och fattigaste kommunerna, och mellan dem med mycket inflyttning, balanserad inflyttning respektive stor utflyttning, är enorm, vilket också till stor del styr hur man kan värva lärare. Det gäller även lärartätheten. I sista hand betalas det av eleverna.
Till exempel har vi tidigare för Norrlands inland haft vissa särskilda Norrlandspoäng för att locka dit behöriga lärare. Detta skulle behövas även till mycket svåra områden i södra Sverige. Åk till de många kommuner där man i dag inte sällan diskriminerar två grupper av legitimerade lärare. I stället för att använda nyexaminerade och pensionärer som vill gå in och jobba så tar man hellre obehörig billigare personal. Återigen betalar eleverna priset.
Vi har helt olika löneprofiler i rika och i fattiga kommuner, utöver andra villkor vid anställning. Så detta med en bra kvalificerad likvärdig undervisning och jämlik skola i hela landet kan inte uppnås med dagens system, så länge endast två riksdagspartier erkänner detta och drar slutsatsen att vi behöver återförstatliga utbildningsväsendet.
Att lagstiftaren i omgångar försöker skärpa kraven på den kommunala skolan, och i praktiken kraven på kommunerna, förändrar inte läget nämnvärt. Riktade bidrag kan givetvis göra det, men ser man till hela verksamheten så krävs det något som bara ett par partier har vågat ta upp, nämligen att det centrala ansvaret för skolan återförs till staten. Som lärare sticker jag även ut hakan genom att säga att detsamma gäller för sjukvården där vi har en hälso och sjukvårdslag som sedan årtionden inte följs, med helt olika krav och helt olika regler för till exempel mediciner, ersättningsnivåer etcetera.
Jag anser att riksdagspartierna måste våga kräva att utbildningsväsendet återförstatligas och inte peta här och där i syltburken. Speciellt när det gäller praktisk pedagogik måste det bli stopp för att låta ett par så kallade pedagogikforskare få stor påverkan på lagstiftningen. För oss praktiker har detta ofta resulterat i flum, som att det är fult att peka ut elever och ge dem specialundervisning och extra stöd. Det vill säga något som lagstiftaren menar ska ske för elever med särskilda behov, vilket man ofta inte lever upp till inom skolan. Ur den här aspekten är förslaget med fler specialpedagoger välkommet, och även beskrivningen av hur man har gjort det fult att ha mindre grupper. Det ska skötas rätt med behöriga lärare. Helt underbart för elever med särskilda behov, och till och med en förutsättning för att de ska uppnå goda resultat. Och gränsdragningar för godkänt måste skjutas nedåt så att vi får bättre kvalitet på framför allt läsinlärningen och att eleverna ska kunna skriva i alla ämnen. Det är ingen lösning att klippa av betyg som säger att man inte är godkänd. Att se till att fler blir godkända borde vara statens primära ansvar.
Ett återförstatligande och centralt ansvar leder även till att regelverk blir lika.
Stefan Lennart Fuchs
Legitimerad lärare och jurist
