I en tid där arbete allt oftare sker bakom skärmar och kroppen reduceras till ett bihang åt fingrarna växer en ny sorts människa fram – en människa som riskerar att bli en passiv klickande funktion.
Vissa skeenden bär drag av förutbestämdhet. Det är som om någon redan krattat manegen – jämnat gruset och ritat linjerna – för att underlätta det som komma skall. För 15 år sedan, på en sluttning vid Hammarby kaj, stod ett tiotal ungdomar lutade över krattor. Deras rörelser var långsamma, frånvarande. ”Vi är sommarjobbare”, svarade de tonlöst när jag undrade vad de sysslade med. Scenen har upprepat sig sedan dess, alltid med samma zombielika stämning. Men det är inte bara lättja man ser, utan en djupare förskjutning i själva varandet.
I ”P1 Morgon” intervjuades en jordgubbsodlare från Gotland. Med stilla mod berättade han att han slutat anställa svenska ungdomar som plockare. Förr var det självklart. Nu orkade de inte. Arbetet var för tungt, betalningen för låg. De som dök upp en dag försvann nästa utan ett ord. Han hade hoppats att de som idrottade skulle klara det, men fälten tömdes ändå. De svenska ungdomarna var borta.
