Trots gynnsamt klimat, turism och närheten till USA präglas Kuba av fattigdom, kriminalitet och återkommande elbrist. Förklaringen ligger inte främst i geografin utan i ett ekonomiskt system där centralstyrning och kollektivisering under decennier har slagit sönder produktion, investeringar och framtidstro.
Det finns många sätt att inleda en diskussion om Kuba, men man kommer inte undan de ideologiska och moraliska frågorna. Är det acceptabelt att konfiskera andras egendom för att genomföra en kommunistisk revolution? Kommunister svarar förstås ja, medan icke-kommunister förmodligen svarar nej. Nästa fråga är om det är acceptabelt att införa en diktatur för att försvara det styrelseskick man har infört. Kommunister svarar förmodligen ja, och icke-kommunister svarar helt säkert nej. Sedan kommer frågan om vad som är lämpligt och acceptabelt att göra nu. Kommunister säger förmodligen att man ska respektera Kubas ”suveränitet”, och icke-kommunister att man ska befria befolkningen från de kommunister som nu har styrt Kuba med järnhand i snart 70 år och som har försökt införa sin ideologi, numera benämnd ”tjugoförsta seklets socialism”, i övriga Latinamerika.
Kuba har varit ett problem för USA sedan revolutionen 1959, och USA:s strategi har främst varit ekonomisk. För att protestera mot beslagtagandet av privat egendom införde man ett handelsembargo som betyder att någon som vill handla med USA inte kan handla med Kuba samtidigt. Åsikten om ett sådant embargo beror förstås på om man tycker att det är acceptabelt att revolutionärer beslagtar andras egendom för att genomföra sitt politiska projekt. Den kommunistiska ideologin har kört ekonomin i botten på Kuba. Statsägda jordbruk och företag har haft låg produktivitet och Kuba har därför behövt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, Kina och sedan 1999 från den vänstersocialistiska regimen i Venezuela under Chávez och Maduro. Hjälpen från Venezuela har bestått av olja, något mycket viktigt eftersom Kuba inte har några energitillgångar. Venezuela har dessutom varit så generöst att Kuba har kunnat sälja en del av oljan och på så sätt få in utländsk valuta. Sedan Maduro fallit kommer ingen olja från Venezuela, och det råder kris. Regimen skyller förstås på USA, men då är vi tillbaka på frågan om det är acceptabelt att en grupp personer inför en kommunistisk regim och håller en befolkning i schack med polis och militär.
