I en tid då geopolitik alltmer handlar om strategiska resurser, militär räckvidd och kritiska råvaror väcker USA:s återkommande intresse för Grönland frågor som går långt bortom symbolpolitik. Det handlar om suveränitet, ömsesidig nytta och om huruvida långsiktig stabilitet i Arktis är möjlig utan nya politiska arrangemang.
Grönland är till ytan världens största ö, men har en befolkning som knappt överstiger en medelstor svensk stad. Det gör ön till ett geopolitiskt paradoxalt territorium: enorm i betydelse, men begränsad i mänskliga och ekonomiska resurser. Frågan är inte främst om USA menar allvar – historien visar flera försök att påverka ön, från 1800-talets diskussioner till USA:s erbjudande att köpa Grönland 1946, vilket Danmark avvisade – utan om det finns ett sätt att hantera ambitionerna som gagnar alla parter och undviker konfrontation.
USA har haft militär närvaro på Grönland sedan andra världskriget, reglerad genom 1951 års försvarsavtal, som ger amerikanerna rätt att etablera baser. Thule-basen är fortfarande ett nav för tidig varning och övervakning, och samarbetet fortsätter under Nato.











