Nyligen lyssnade jag på en podcast som handlade om Jesus. De två podcastvärdarna menade att om Jesus inte skulle vara Guds son är Bibeln inte en särskilt betydelsefull bok. Detta är ofta det kristna synsättet på Bibeln, att dess böcker bör läsas för att ta oss närmare vår frälsning. Sedan har vi det mer sekulära synsättet, som pekar på att Bibeln är av ett centralt värde för att förstå vår kultur och historiska händelser.

Detta representerar två ingångar till läsandet som sådant. Antingen är läsandet ett sätt att uppfylla hela vår själ, eller så är det av ett mer instrumentellt värde för oss. Det finns dock en tredje väg. Om man läser Bibeln för att bli religiös blir anspråken övermäktiga, och om man gör det för att bli allmänbildad saknar läsandet en botten i vår egen existentiella strävan. Den naturliga ingången till Bibeln är dess litterära tilltal, samt att det alldeles säkert finns åtminstone delar av den som talar till oss. Det är först när vår kunskap har en botten i oss själva som vi kan bli uppfyllda och bildade.

En bok som jag vid mer svårmodiga tillfällen har haft glädje av är ”Predikaren”, som sägs vara skriven av kung Salomo men som av modern forskning dateras till cirka 200 f.Kr. I denna bok möter vi en uppgiven kung som har sökt lyckan i såväl tillgångar som visdom. Det går upp för honom att tillgångarna är ett lån och att visdomen också kommer att förgå. Han reflekterar över hur svårt det är att finna en mening i jordens cykliska rörelser. Bäckar rinner ut i havet, men vattnet dunstar bort. Och nya människor blir till, medan de gamla dör. Det är från denna bok vi hämtat ordspråket att ingenting är nytt under solen. ”Predikaren” fångar med stor precision det som senare kommit att benämnas weltschmerz (världssmärta): ”Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem.”