Sloganen om att ”vara sig själv” har blivit identitetspolitikens mest slitna honnörsord. Men bakom regnbågsfärgade budskap och hyllade normbrott döljer sig en märklig paradox: det är ofta män som tar plats som kvinnor – och belönas för det – medan kvinnors egna uttryck trängs undan eller görs till karikatyr. I en tid där allt sägs handla om frihet riskerar just kvinnors utrymme att krympa.
Soffan Hermansson, socialdemokratisk politiker och numera renhållningsarbetare, skrev i Fokus den 9 februari i år att varje sopbil förses med ett klistermärke där det står ”Var dig själv” mot en regnbågsfärgad bakgrund.
Att få vara sig själv har också varit det genomgående stridsropet för identitetspolitikens mångfald av minoriteter. Vad är det då att vara sig själv? Är det att ge utlopp för personlighetens äkta inre kärna? Eller är det ett kollektivt dna som i djupet enar grupper av en viss hudfärg, etnicitet, klass, kön, sexuell läggning etcetera?
