Vad driver någon att bli politiker? Är det en genuin vilja att förbättra samhället, eller har maktbegäret blivit en egen ideologi? Många politiker verkar dras till makten som en mal till ljuset, där sanningen offras för att säkra positioner. Resultatet är en demokrati där lögnen ofta är mer lönsam än ärligheten, och där ”vända kappan efter vinden” blir en konstform. Politikernas Pinocchio-näsor växer, men vi, folket, vad gör vi åt det?

Där narrativen är starkast och straffet för avvikelse hårdast har lögnen varit mest påtaglig. Socialdemokraterna, med sitt långa maktinnehav, sticker ut med sina omsvängningar – ofta förnekade, alltid strategiska. De är inte ensamma, men deras historia visar hur makt kan trumfa sanning. Två områden dominerar: energipolitiken och invandringen. Klimatnarrativet har lett till kostsamma beslut, som nedläggningen av sex kärnkraftsreaktorer, driven av både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Efteråt hävdade Socialdemokraterna att de alltid stöttat kärnkraft – en omskrivning av historien som hånar väljarnas minne.

Invandringspolitiken följer samma mönster: från ”mitt Europa bygger inga murar” till plötsliga krav på hårdare gränser när opinionen svängde. Detta är inte bara pragmatism; de avslöjar en politik där narrativ är viktigare än verklighet. Att ändra uppfattning är dock inte fel, ofta är det ett tecken på styrka. Det som bör ifrågasättas är efterkonstruktionerna. Platon varnade i ”Staten” för en demokrati styrd av manipulation, och hans ord ekar i dag.