Friedrich Merz fick en oväntad örfil och ett förebud om svårigheter som väntar honom som tysk förbundskansler. Har omvärlden, både globalt och inrikespolitiskt, alltför högt spända förväntningar på Friedrich Merz, efter hans första snöpliga nederlag? Nu förväntas han ta en ledande ställning i EU och rycka upp ekonomin i ett splittrat Tyskland. Får han ens någon smekmånad?
För första gången i Tysklands historia har en kommande förbundskansler röstats ner vid den första valomgången, och detta i en situation där den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD hade en betryggande majoritet med 328 röster. Endast 310 lade sin röst på Merz, 307 röstade emot och 3 lade ner sina röster. Med andra ord fanns det 18 personer som inte fogade sig i en omröstning som brukar vara ren formalia. Angela Merkel och många andra tidigare ledande personer inom CDU/CSU fanns på plats för denna märkliga omröstning. Det har spekulerats om vilka de 18 var, och sannolikt kan det ha varit vänsterfalangen inom SPD som bland annat motsatt sig de kraftiga försvarssatsningarna och den nya restriktiva invandringspolitiken. Men även medlemmar av konservativa CDU/CSU kan ha uttryckt sitt missnöje över att skuldbromsen temporärt avskaffats och över att Merz kompromissat i fråga om välfärdssatsningar och miljöpolitik. I den andra omgången fick Friedrich Merz hela 325 röster och 289 röstade emot, det vill säga nästan hela regeringsfronten höll ställningarna.
Visst signalerar detta en särskild problematik i ett läge med Tysklands globala ställning som ledare för en stor koalition med ovanligt stora satsningar på 1 000 miljarder euro på försvar, infrastruktur, energiförsörjning, skol- och välfärdsområden, samt 100 miljarder euro på miljösatsningar. Det säregna är också att detta stora paket formellt lades fram den sista veckan under Scholz tid som regeringschef. Kvalificerad majoritet krävdes för detta och för hävandet av skuldbromsen. Detta kunde röstas fram innan den nya regeringen under Merz tillträdde, eftersom valutgången med över 30 procent för vänsterpartierna Bündnis Sahra Wagenknecht och Die Linken eller högerpartiet AFD skulle ha kunnat hindra att satsningarna hade fått grönt ljus. Men vad allt detta innebär för Merz, som alltid velat leda Tyskland men som fått kämpa mot Angela Merkel och sålunda i maktstrider fått lämna politiken för näringslivet, kan man givetvis reflektera över.
