I en artikel den 7 januari 2026 förde jag ett resonemang om folkrättens paradox och huruvida den utgör ett skydd eller en barriär. I och med USA:s och Israels anfall mot Iran den 28 februari 2026 har frågan blivit högaktuell.
Folkrätten skyddar staten som juridiskt subjekt. Den ger rätt till kontroll över territorium och icke-inblandning, under förutsättning att staten kan upprätthålla ordning och stabilitet. I praktiken behandlas staten ofta som om den representerar sitt folk, även när detta inte är fallet. När staten vänder sin makt mot sin egen befolkning uppstår en konflikt mellan lagens form och rättens innehåll, och neutralitet kan då endast upprätthållas till priset av att verkligheten ignoreras. Folkrätten förutsätter ett skydd av staten, även när folket förtrycks, vilket tydligt visar dess begränsningar.
Att folkrätten erkänner maktens rätt att existera är inte detsamma som att den erkänner dess befogenhet. Den kan fastställa vem som kontrollerar ett territorium, men inte avgöra om denna kontroll är berättigad.











