Hermann Hesse (1877–1962) var allt för metafysiskt lagd för att bry sig nämnvärt om nationer och politik och de eventuella faror som följer av ekonomiska och ideologiska realiteter. Han prioriterade den ”inre rösten”, och livet igenom förblev individen och dennes resa mot andlighet och självkännedom det återkommande temat i hans författarskap. Vill man vara hård, och eventuellt orättvis, kunde man säga att den enes självförverkligande inte sällan blir den andres tragedi; när Hesses fru drabbas av allvarliga psykiska problem lämnar han henne, och barnen placeras på internat och hos släktingar och han själv flyttar till en annan och avlägsen ort i Schweiz. ”Kortfattad biografi”, ur vilken jag här valt några avsnitt, är av intresse av flera skäl, inte minst för att frågor kring lojalitet och ansvar ställs på sin spets. Är vi skyldiga att se till vad som är bäst för oss själva, eller utsträcker sig vårt ansvar till det samhälle, den kultur och gemenskap som vi är en del av? Hur mycket handlar om vad vi själva vill eller önskar, och hur mycket handlar om vad vi bör eller måste göra? ”Åter fann jag en hopplös avgrund mellan verkligheten och det som jag fann önskvärt, bra och förnuftigt”, skriver Hesse, medan Europa befinner sig i brinnande krig. Hesse är pacifist, han vill inte ta ställning, och han är emot alla former av våld. Han trivs i utanförskapet, i sin ensamhet vid sjön; han börjar måla, skriver på en ny roman, och konstaterar att denna tid var ”den mest fullständiga, mest produktiva, mest flitiga och mest passionerade tiden i mitt liv”.

Som många i min generation läste jag ”Stäppvargen” i tonåren och fängslades av Hesses värld, hans allvar, hans existentiella och sökande allvar. Besvikelsen var stor, minns jag, när jag i slutet av boken inte fick de svar jag hade hoppats på; romanen slutar nämligen i en defaitistisk tanke, om att livet är en resa som ofrånkomligen går upp och ned, att vi måste acceptera vårt lidande, ja helst skratta åt det, och bejaka att allting flyter, att ingenting består. Det var inget lyckat slut – för en idealistisk yngling.