Om vi ska byta valuta är det ett självklart krav att EU kan visa att det fungerar demokratiskt, rättssäkert och effektivt. När EU inte kan säkra rättsstatens principer internt och inte heller agera snabbt mot systematisk korruption blir kravet på mer makt till EU svårt att ta på allvar. Vem bär ansvar och vem kan väljas bort när beslut uppfattas som felaktiga eller farliga?
Jag har svårt att förstå varför så många just nu ropar efter euron. Regeringen ska utreda, riksdagen debatterar frågan, ekonomer och näringsliv ropar efter euron. Kronan är stark för närvarande, men den upplevs inte som trygg. Euron är svag, men den framhålls däremot som ett skydd. Det säger mer om vår tids krismedvetande än om valutakurser. Det visar att längtan efter euron handlar om något annat än en stark valuta. Det första jag kommer att tänka på är att de efterfrågar stabilitet. Kronan må vara stark, men den har historiskt varit ryckig och känslig för omvärldschocker. I minnet finns inflationschocker, höga räntor och dyr import. Kanske blundar anhängarna också för Trumps ständiga hot om högre tullar. Euron däremot upplevs visserligen som trög, men trygg. Hellre ett stabilt, långsamt ånglok än ett snabbtåg där lokföraren ibland tappar kontrollen.
