Många som utsätts för våld inom familjen eller en nära relation har haft omfattande kontakt med myndigheter – men ändå inte fått hjälp. Det visar en granskning som Socialstyrelsen gjort.

– Det är väldigt allvarligt, säger Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har utrett ärenden som rör 98 brottsoffer, varav 41 barn och 57 vuxna.

Barn som utsatts av en förälder eller annan närstående har ofta varit utsatta för våld eller bristande omsorg under lång tid. I flera av fallen har både sjukvården och socialtjänsten haft omfattande kontakt med familjen – men trots det har barnet inte skyddats.

– Det är de vuxnas röster som hörs. Trots att oron gäller hur barnet har det hemma och föräldrarnas omsorgsförmåga så är det föräldrarna som är de huvudsakliga uppgiftslämnarna, säger Moa Mannheimer.

”Rädsla för att göra fel”

När föräldrarna till barnet inte vill ta emot frivilliga insatser avslutas ärendet.

– Jag tror att det finns en rädsla för att vara obekväm, att göra fel eller misstänka någon oskyldig. Där riskerar vi i stället att missa de barn som är allra mest utsatta.

Offret ofta kvinna

I majoriteten av de 57 fallen som rör vuxna var brottsoffret en kvinna och förövaren en man, ofta någon som kvinnan hade eller hade haft en relation med.

Samma mönster återkommer där: kvinnorna som senare dödades eller utsattes för mordförsök hade i många fall även tidigare utsatts för våld, men skyddet från samhället brast. Polisanmälningar togs inte upp, förundersökningar blev liggande och vittnen förhördes inte. Samordningen av insatser mellan olika aktörer, som socialtjänst och polis, saknades nästan helt.

– I många fall har det funnits tidigare polisanmälningar eller till och med domar om våld mot närstående. Trots det så ser vi att man till exempel inte utreder brotten tillräckligt, säger Moa Mannheimer.

”Jättestort ansvar”

Det är åttonde gången en liknande kartläggning görs – och många av bristerna som lyfts nu har återkommit år efter år. Socialstyrelsen ger ett antal förslag på åtgärder i samband med rapporten, bland annat vill man att sjukvården ska ta ett större ansvar för att bedöma risk för våldsutövande mot närstående.

– Många av gärningspersonerna har kontakt med sjukvården utifrån psykiatriska tillstånd eller beroende, säger Moa Mannheimer.

Dessutom behöver man inom en del områden titta på hur olika myndigheter i högre grad kan få dela information med varandra när det finns risk för våld i nära relationer.

– Samhället har ett jättestort ansvar att uppmärksamma detta.