Charlotta Lagerberg Thunes senaste roman ”Dansa mig till kärleken” är en varm berättelse om kärlekens kraft, som erbjuder något helt annat än den ofta mer svartsynta samtidslitteraturen. Med utgångspunkt i en ballerinas kärleksrelation skildras här ett slags triangeldrama.
Vi befinner oss i Paris i början av 1960-talet. Balettdansösen Renée har precis förlorat sitt livs kärlek och vill inte längre leva. Vi färdas tillbaka till den tid då hennes kärlek Jean-Luc fortfarande levde och till det som ledde till att han dog. Renée slits mellan att leva i kärlekens eller i konstens tjänst. Trots att hon bara är 26 år gammal har hon redan fått förslitningsskador och börjar känna sig passé. När hon blir gravid skymtar ett nytt liv för paret, men lyckan blir kortvarig eftersom hon får missfall. Hon går tillbaka till baletten, där operadirektören Roland styr med järnhand. Roland är besatt av att vinna Renées kärlek och är beredd att gå långt för att förverkliga sina planer.
Slående är att det inte finns en tillstymmelse till cynism i Charlotta Lagerberg Thunes roman. Det saknas helt distans i meningar som: ”Jag är stjärnan som lyser starkast på vår natthimmel. Snöflingan som blöter ner din kind med en kyss, och fjärilen som stannar kvar vid din axel.” Parets kärlek liknas vid näckrosor, vars rötter går djupt ner i vattnet. En sådan ofiltrerad kärlek till livet hör inte till vanligheterna att man träffar på i samtidslitteraturen.
