I ”Den dysfunktionella demokratin” granskar Karl-Olov Arnstberg ett folkstyre som allt oftare likställs med godhet och därför undgår kritik. Med historiska perspektiv och skarp samtidsanalys varnar han för konsekvenserna när nation, ansvar och eftertanke trängs undan.
Det är inte lätt att förstå det här med sanning. Den ska göra oss fria, heter det. Samtidigt skyggar vi människor för den. Frågan är inte ny, för de gamla profeterna siar och varnar, medan folket slår dövörat till. Och antikens Kassandra, kungadottern som av Apollon fick siargåvan, talade som bekant också förgäves till sina samtida.
Att etnologen Karl-Olov Arnstberg inte skulle få gehör för sina befogade synpunkter på vad som sker i Sverige är en sorglig tanke. För hans skärpa och saklighet är uppenbara. Nu har han samlat sina tankar i en läsvärd volym kallad ”Den dysfunktionella demokratin”, som både klargör och varnar för hur vårt folkstyre utvecklats. Redan hans utgångsläge är vanskligt, för den som ens i småsaker ifrågasätter hur demokratin har utvecklats avfärdas lätt som antidemokrat eller negativist, om inte något än värre.













