Katherine Mansfield (1888–1923) hann publicera tre novellsamlingar innan hon 34 år gammal dog i tuberkulos. Från sina av sjukdom påtvingade utlandsvistelser skriver hon talrika brev till sin man, litteraturkritikern John Middleton Murry. Ett citat ur ett brev från Ospedaletti den 10 november 1919 kan antyda vad för en människa hon var: ”Vill du veta hur jag har det? Igår, uppe på mitt rum, ville jag plötsligt göra ett litet hopp – du vet vilken sort jag menar, ett hopp-av-lycka. Jag blev rädd. Jag gick bort till fönstret och höll mig fast vid fönsterkarmen för att känna mig säkrare. Sen gick jag mot mitten av rummet och faktiskt hoppade. Det var ett sådant mirakel att jag var tvungen att berätta det för någon. Där fanns ingen att berätta för. Så jag gick till spegeln – och när jag såg mitt upprymda ansikte måste jag skratta. Det var en underbar upplevelse.”
   På sjuttiotalet sammanställer litteraturprofessorn C.K. Stead ett urval av Katherine Mansfield brev och dagboksanteckningar (Penguin Modern Classics, 1977). Det urval som tidigare gjorts (av Mansfields äkta man) framhävde enligt professorn ”i allt för hög grad” hennes ”känslighet”, en känslighet som professorn menade var ”an accident of her disease”. I förordet till urvalet förklarar han: ”Idén att hon skulle ha varit någon slags mystiker sökande efter Sanningen genom Kärleken är i högsta grad en fiktion grundad på hennes sista desperata försök att överleva. Det fanns ingenting mystiskt över henne som inte antibiotika skulle klarat av.”
   ”Kanariefågeln” är Mansfield sista avslutade novell, och den publiceras några månader efter hennes död. Lika lätt som det är att bli sorgsen när man läser om hennes liv, är det att bli lycklig över hennes noveller. Virginia Woolf skriver i sina dagböcker att Katherine Mansfield var den ende författaren vars skrivande hon varit avundsjuk på. Där den ene är uppfylld av att skriva litterärt (”modernismen”), är den andre uppfylld av livet självt. Mansfields ton är ljus, ren och öppen – och samtidigt sorgesam. Som en kanariefågel hoppar från pinne till pinne i sin bur ter sig Mansfields eget liv. Bisexualiteten, en inbyggd hopplöshet – ingen kan räcka till. Livet i exil – den idylliska barndomen i Nya Zeeland, den kringflackande tillvaron i Europa, sjukdomen som aldrig viker, den ständiga påminnelsen om döden. Och ändå råder alltid det skört vackra hos Katherine Mansfield.

Kanariefågeln

… Ser ni den stora spiken till höger om ytterdörren? Jag kan knappt förmå mig att titta på den ens nu och ändå kan jag inte bestämma mig för att dra ut den. Jag vill gärna tro att den alltid skall sitta där, också när jag själv är borta. Ibland hör jag hur de som kommer efter mig säger: ”Det måste ha hängt en bur där.” Och det tröstar mig. Jag känner att han inte är helt bortglömd.
   … Ni kan inte föreställa er hur vackert han sjöng. Det liknade inte andra kanariefåglars sång. Och det är inte bara som jag inbillar mig. Ofta såg jag från fönstret hur folk stannade till vid grinden för att lyssna eller så stod de lutade över stängslet vid schersminen en lång stund – alldeles hänförda. Ni tycker säkert att det låter befängt – det hade det inte gjort om ni hade fått höra honom – men jag tyckte faktiskt att han sjöng hela sånger, sånger med början och slut.
   När jag till exempel var färdig med huset på eftermiddagen och hade bytt blus och tagit med mig handarbetet hit ut på verandan, brukade han hoppa, hoppa, hoppa från den ena pinnen till den andra, nudda stängerna som för att fånga min uppmärksamhet, dricka litet vatten precis som en professionell sångare och sedan brista ut i sång som var så utsökt att jag blev tvungen att lägga från mig nålen för att lyssna på honom. Jag kan inte beskriva det; jag önskar att jag kunde. Men det var alltid likadant varje eftermiddag, och jag kände att jag förstod varenda ton han sjöng.
   … Jag älskade honom. Som jag älskade honom! Kanske spelar det inte så stor roll vad det är man älskar här i världen. Men älska något måste man! Jag har för all del alltid haft mitt lilla hus och min trädgård, men på något sätt har det aldrig varit tillräckligt. Blommors gensvar är underbart, men de saknar medkänsla. Och så älskade jag aftonstjärnan. Låter det löjligt? Jag brukade gå ut på bakgården efter solnedgången och vänta på att den skulle lysa ovanför det mörka gummiträdet. Jag brukade viska: ”Men där är du ju, min älskling!” Och just det allra första ögonblicket tyckte jag att den lyste bara för mig. Den tycktes förstå… något som liknar längtan, och likväl är det inte längtan. Eller saknad – det är mer som saknad. Fast saknad efter vad? Jag har ju så mycket att vara tacksam för!
   … Men när han kom in i mitt liv glömde jag bort aftonstjärnan; jag behövde den inte längre. Fast det var konstigt. När kinesen som gick runt och sålde fåglar vid dörren knackade på hos mig och höll upp honom i hans lilla bur och han i stället för att fladdra, fladdra med vingarna som de stackars små guldfinkarna gör, gav ifrån sig ett svagt litet kvitter, hörde jag mig själv säga samma sak som jag hade sagt till stjärnan över gummiträdet: ”Men där är du ju, min älskling.” Från det ögonblicket var han min!
   … Det förvånar mig ännu att minnas hur han och jag delade varandras liv. I samma ögonblick som jag kom ner på morgonen och tog bort duken från hans bur hälsade han mig med en sömnig liten ton. Jag visste att den betydde ”Redo, frun. Redo, frun!” Sen hängde jag upp honom på spiken utanför dörren medan jag lagade frukost åt mina tre unga herrar, och jag tog aldrig in honom för att rengöra hans bur förrän vi hade huset för oss själva igen. Sen, när disken var avklarad, roade vi oss furstligt. Jag spred ut en tidning över ett bordshörn och när jag ställde buren på den slog han förtvivlat med vingarna som om han inte visste vad som väntade. ”Du är allt en riktig liten skådespelare, du”, brukade jag förebrå honom. Jag skrapade ren brickan, strödde ut ny sand, fyllde på frön och vatten i hans kärl och stoppade in litet nate och en halv chilifrukt mellan stängerna. Och jag är helt säker på att han förstod och uppskattade varje moment i denna lilla föreställning. Ni förstår, han var av naturen oerhört proper. Det fanns aldrig minsta lilla smutsfläck på hans pinne. Och man behövde bara se hur han njöt av att bada för att förstå att han ägde en verklig liten lidelse för renlighet. Badet satte jag in allra sist. Och i samma ögonblick som det var på plats formligen hoppade han i det. Först flaxade han med ena vingen, och så med den andra, sen doppade han huvudet och skvätte vatten på bröstfjädrarna. Det stänkte vattendroppar över hela köket men han ville ännu inte stiga ur badet. Jag brukade säga till honom: ”Nu räcker det. Du ska bara visa dig duktig.” Och till slut hoppade han ur badet och stående på ett ben började han picka sig torr. Till sist ruskade han och vred på sig, kvittrade och sträckte på halsen – nej, jag står nästan inte ut med att minnas. Jag höll alltid på med att diska knivarna då. Och jag tyckte att knivarna sjöng också, medan jag torkade dem rena på brädan.