Pearl S. Buck (1892–1973) tas ibland som ett exempel på någon som inte var värd sitt Nobelpris i litteratur, och ser man till de författare som verkade i hennes egen samtid är en sådan kritik möjligen rimlig, men zoomar man ut en smula inser man att hennes författarskap slår det mesta som sett världens ljus och belönats de sista decennierna. Det må låta dramatiskt, men det litterära som sådant är utdöende, och det går hand i hand med såväl humanismens som det mer jordade ordets alltmer skriande problem med att göra sin röst hörd och finna jordmån att överleva i. Det litterärt högtstående är förmodligen lika allmänmänskligt som rotat i en konkret och levande gemenskap – detta kunde rent av utgöra en definition av kultur. Allt meningsfullt är meningsfullt i ett existentiellt sammanhang, och eftersom alla sammanhang ofrånkomligen är historiska ger varje stor författare och konstnär röst åt sin tid. Vår belägenhet i tid och rum, detta att vi ständigt förhåller oss till det som både är givet oss och sträcker sig bortom oss, är ett allmänmänskligt predikament. En epok, eller mänsklighet, som inte förstår att den är en del av någonting som överstiger henne själv – och detta i kraft av ett gemensamt öde – kan liknas vid en psykiskt sjuk människa som förlorat sig i sig själv. En del menar att denna övergivenhet är ofrånkomlig, att ingenting annat än en hopplöshet förenar oss – Pearl S. Buck tillhör inte de rösterna. Hos henne finns det negativa, eller döden, som hos henne även förstås metaforiskt, men ljuset, livet självt, är en självskriven realitet, och människans tillvaro blir kampen mellan dessa två krafter; hos Buck är viljan själva medvetenheten om de motstridiga krafter som vi härbärgerar inom oss. Det liknar en vitalism, men en som inte stannar vid kroppen, vid det fysiska, utan som genomsyrar och utgör vårt själsliv.
   I sitt tacktal i Stadshuset talar hon om författarens uppgift. Det är inte att skapa konst, säger hon, utan att tala med folket. Det är en lite underlig uppdelning, rent av felaktig. Stor konst talar på djupet. Det skiljer den från skvalet, från allt som spårlöst fladdrar förbi, pockande på uppmärksamhet utan att beröra på allvar. Stor konst äger ett tilltal som når oss alla, om vi är beredda att lyssna.

Ur ”Liv och död”

Det är ingen lätt sak att i en ålder, då livet ännu pulserar i sin fulla kraft, hejda sig för att undersöka, vilka principer, som bestämma dess väg. Att det finns sådana veta vi naturligtvis. Ingen ordnad tillvaro är möjlig utan dem, och endast en ordnad tillvaro kan skänka oss tillfredsställelse. Men det är med själen som med kroppen – ju mindre man lägger märke till den, desto bättre fungerar den. Att hejda sin tanke för att fråga sig, varför den behagar bete sig som den gör är desto svårare som denna tanke för länge sedan med full avsikt avstått från att fråga, varför den existerar för att i stället under återstoden av sitt medvetna liv undersöka, hur den bör fungera.
   Ty en livsfilosofi är för själen vad den normala hälsan är för kroppen. Båda böra betraktas som självklara, så länge vårt liv är rikt och lyckligt. Endast då sjukdom och olycka stöta till, finns det anledning att studera kroppens eller själens filosofi. Jag tvivlar på att det finns någon sund själ, som kan fastställa grundvalarna för sin hälsa. Man kan göra tillfälliga reflexioner, man kan ge några fragment av vad man kallar sin tro. Men att säga, att man tror på tolerans eller på sanning, godhet eller skönhet eller något annat är när allt kommer omkring att göra mycket ytliga påståenden, och sådana formulerade trosbekännelser kunna ha föga att skaffa med den verkliga livsfilosofien.
   Varje människas livssyn uttryckes och förstås genom hennes sätt att vara, icke i förhållande till enskildheter utan till livet i dess helhet.
   Detta sätt att vara har sin djupaste form i den primära hållningen till livet. Vi i Västerlandet med våra upprorstraditioner, tro att upproriskhet är ett vittnesbörd om självständighet, vitalitet, djärvhet. Jag för min del anser, att vi ha orätt däri. De svagaste människorna äro ofta de mest upproriska och ha i sitt ständiga missnöje en förevändning för att aldrig på ett resolut och positivt sätt säga ja till något. Det finns visserligen speciella förhållanden, då en upprorisk hållning är riktig och nödvändig. Men jag talar här inte om sådana förhållanden, som var och en måste bedöma, när de inträda. Jag talar om den primära hållningen till livet. Den måste vara bejakande, och detta ja till livet är den mest aggressiva akten av ett medvetet själsliv.
   Har man sagt ja till livet, deltar man som allt annat i världsalltets liv. Världsalltet är i ständig rörelse och så är även förhållandet med själslivet. Och denna rörelse sker ständigt mellan tvenne poler, som äro världsalltets båda eviga krafter, livets positiva och dödens negativa pol. När jag säger detta, kan det förefalla, som om jag godtyckligt tillskreve liv och död dessa egenskaper – när allt kommer omkring skulle ju livet kunna vara negativt och döden positiv. Jag vet inte tillräckligt varken om livet eller döden för att tillskriva dem några egenskaper. Allt jag vet är, att det för varje tänkande människa finns dessa båda krafter, liv och död, och att de äro varandras motsats.
   När jag här talar om liv och död är det tydligt, att jag inlägger i orden mer än de vanligen betyda, och jag riskerar därför att bli missförstådd. Men det finns inga andra ord att ersätta dem med. Det kan alltså inte hjälpas, om jag ger dem en alltför vidsträckt betydelse. Med liv menar jag här det som driver framåt, det som i sig själv är aktivt och vitalt och reagerar positivt för varje intryck. Med död menar jag det, som är passivt och vikande, det som har en inneboende tendens att sjunka nedåt, det som ryggar tillbaka för varje ansträngning och som reagerar negativt för varje intryck.