Vårt kulturarv ligger som ett oskyddat smörgåsbord, tillgängligt för främmande makt att konfiskera eller förstöra om det säkerhetspolitiska läget blir allvarligt. Beredskapen har ökats från regeringsnivå med exempelvis ett nationellt råd och medel för evakuering. Viktigt, men otillräckligt, skriver Arvid Nikolausson och Carola Sunesson, företrädare för kulturföreningen Gimle.
På senare tid har flera kulturarvsbrott uppmärksammats. I september upptäcktes att en hällristning på Hamrinsberget i Umeå förstörts genom att det mesta av den slipats bort. I augusti rapporterades att någon tagit stenar från en bronsåldersgrav i Jävre, gjort en eldstad av stenarna och eldat på platsen. Ett av Sveriges viktigaste fornlämningsområden, Anundshög, plundrades i maj 2025 då 50 gropar grävts, troligen efter illegal metalldetektering.
Enligt Riksantikvarieämbetet existerar ett säkerhetshot riktat mot svenska museer, med omfattande datatrafik från främmande makt. Det förekommer stölder, plundring, försäljning av stöldgods, frekvent förstörelse vid markbearbetning, vandalisering och vårdslös hantering. Mörkertalet är stort. Kulturarv både på land och under vatten, inte minst på Östersjöns botten, plundras och förstörs återkommande. Främmande makt kan utnyttja kulturarvets utsatthet.
Många känner inte till att stenhögen de står framför är en forntida grav med kulturvärden och lagskydd och att man inte får flytta stenar därifrån. Ofta saknas information på kulturarvsplatser, och i de allra flesta fall saknas övervakning. Brist på bevis gör ofta att stölder, plundringar och skadegörelse inte lagförs. Detta tillsammans med låga straff gör att brott kan löna sig för förövarna. Det är dags att göra verkstad av den centrala bestämmelsen i 1 kap. 1 § kulturmiljölagen (1988:950): ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.” I ett säkerhetspolitiskt ansträngt läge behöver vi stärka den nationella identiteten. Upprättelse behövs efter de senaste decenniernas utarmning, då alltför stort fokus sedan 1970-talet har legat på att internationalisera och sudda ut den svenska förankringen.
Samhälleliga insatser, lagstiftning och straff behöver bli kraftfulla.
Bevis på det är att fokus ofta ligger på andra kulturers uttryck, debatten om det svenska kulturarvet är minimal och politikerna väldigt sällan berör området. Brist på kunskapsspridning och skydd av kulturarvet samt brist på konsekvenser gör att kulturarvsbrottsligheten fortsätter utan större reaktioner. Det går inte att kameraövervaka varje hällristning. Men kunskapsförmedlingen behöver bli bättre så att en större allmän insikt växer fram där gemene man känner ett naturligt ansvar för vårt gemensamma arv och därmed medverkar till att bevara det. Samhälleliga insatser, lagstiftning och straff behöver bli kraftfulla.
Utifrån vad experter har lyft fram som behövligt och övrig kunskap vi på olika sätt uppmärksammat föreslår vi att en nationell strategi och handlingsplan skapas för att lyfta upp, bevara och motverka brott mot kulturarvet. Det ska inkludera uppdrag i berörda myndigheters regleringsbrev, krav och åtgärder på regionala och lokala nivåer.
Kulturarvskunskap bör sättas in på skolschemat och historieämnet utökas och utvecklas. Det behövs konsekvent information om vad som gäller i anslutning till kulturarvsplatser, och bevakning på särskilt viktiga platser.
Krav på dokumentation av kulturarvsföremål för ägare bör lagstadgas, ett enhetligt register införas liksom sekretess och mer djupgående skydd för vissa kulturarv. Genom riktade insatser bör rättsväsendets kompetens och hantering av kulturarvsbrott förbättras. Straffen för kulturarvsbrottslighet bör också höjas.
Krafttag för att värna vårt gemensamma kulturarv behöver tas omgående, och åtgärderna bör vara långsiktiga. Uteblir det riskerar vi att glömma kulturarvet, stora delar av det riskerar att gå förlorat och den nationella identiteten att ytterligare suddas ut.
Arvid Nikolausson
Ordförande, Gimle
Carola Sunesson (SD)
Ansvarig för verksamheten i Gimle, Örebro län
