Edgar Allan Poe (1809–1849) var utöver en skicklig författare av intelligenta och subtila skräck- och deckarhistorier en vass kritiker, och möjligen rent av för vass för sitt eget bästa. Så här klumpade han exempelvis ihop sin tids mest populära och framgångsrika författare: ”I nittionio fall av hundra kännetecknas de av manierism och oförskämdhet, kort sagt, de är beskäftiga och inställsamma pladdermakare.” Tänk er en kritiker i dag, som skriver att David Lagercrantz, Camilla Läckberg och Alex Schulman är låtsasförfattare som med hjälp av publikfriande knep och listiga manipulationer ger medelmåttigheten en kollektiv legitimitet och fångar in publiken med sökt spektakulära och groteskt förljugna ord. Ungefär så fräck i sin kritik var Poe i sin samtid. Han gjorde sig omöjlig, ibland med rätta, ibland kanske för att han tagit sig ett glas för mycket. En enfant terrible, som en Mats Gellerfelt på 80-talet, eller en Fredrik Böök på 20- och 30-talet, eller varför inte författaren och teaterkritikern Bengt Jahnsson som på 60-talet inte värjde sig för mycket – ingen gick säker!

Poe gestaltade blandade känslor, eller snarare, känslor som till synes var oförenliga, och kanske var det denna förmåga som laddade hans ord och skapade osäkerhet och rädsla hos läsaren. Poe är en djuppsykolog, och han tycks gestalta ett nytt, mer modernt psyke, precis som Kafka senare gjorde på sin tid; osäkerheten och rädslan som där har övergått i absurditet – döden, som ständigt är närvarande hos Poe, är hos Kafka nästan frånvarande, som om den avskaffats genom att tillvaron mer liknar ett drömliknande tillstånd, ja, en mardröm. Ett annat sätt att säga detta på är att hos Poe är det hemska, det hemlighetsfullt hotande, alltjämt någonting utanför honom själv, utanför författarens och läsarens horisont – ett slags skugga i tillvaron, medan det hos Kafka har flyttat in i oss: döden hotar inte längre på samma vis, för det är själva det vakna tillståndet som skrämmer, som tränger sig på, som saknade det ett slut.