Så här långt in i USA:s och Israels angrepp på Iran är fortfarande mycket oklart kring mål och planer, men en sak står klar: Israel har förberett sig för detta länge och väl – ur sitt eget perspektiv. Landets beryktat brutala och effektiva militära underrättelseapparat har under en längre tid infiltrerat och kartlagt ledningen hos Iran och dess allierade synnerligen effektivt. Att så många höga ledare i Irans distribuerade maktapparat eliminerades så snabbt lär ha påverkats av detta.
Det här har så klart ett värde i sig för Israel – Iran blir försvagat när ledning och kompetens försvinner, och blir mindre kapabelt att skada Israel och dess intressen. Det är också möjligt att det har en demoraliserande effekt. Även de mest ideologiskt eller religiöst motiverade personer är människor. Om man börjar känna att man själv – och kanske ens familj – står på tur för oundviklig död, är det inte otänkbart att man överväger alternativen med en lite annan inställning
Om man lämnar moraliska och folkrättsliga resonemang därhän så skulle detta faktiskt kunna visa sig vara det minst dåliga sättet att föra krig – åtminstone om man ser till den drabbade befolkningen som helhet. I skrivande stund rapporteras omkring 500 döda i Iran, vilket så klart inte är ingenting, men jämfört med vad en markinvasion och/eller okontrollerad regimkollaps troligen skulle innebära är det en droppe i havet.
Att störta regimer och försöka ersätta dem, som USA genomfört eller försökt genomföra olika varianter av de senaste 25 åren, har ett sällsynt uselt facit. Irak, Afghanistan, Syrien och Libyen är skilda exempel, men inget av dem kan utmålas som någon framgångssaga, milt uttryckt.
