För en gammal frikyrkograbb som mig är ett besök på en fotbollsmatch som att återvända till min barndoms kyrka. Vi vallfärdar till ”katedralen” med andra ”troende” och hoppas innerligt att det goda vinner mot det onda. Klubbmärket kan få två MFF-supportrar som aldrig träffats att känna en omedelbar gemenskap, precis som när två lutheraner från olika länder förstår varandra av samma berättelse.
En av mina vänner som är forskare hävdar med emfas att han inte är religiös utan ateist. ”Till skillnad från dig”, brukar han tillägga. Jag har aldrig förstått vad han menar men antar att han syftar på min uppväxt i frikyrkan. Samtidigt vet han att jag för länge sedan lämnade min barndoms kyrka, djupt kritisk till den teologi som predikades där.
Han ser mig som troende sannolikt för att jag med åren, och till min egen överraskning, kommit att argumentera för att alla människor är religiösa på ett eller annat sätt. Det går inte att leva utan tro.











