Hållbar utveckling vilar, enligt gängse lära, på tre ben: miljö, ekonomi och social rättvisa. Men redan här skaver något – vem designar en konstruktion som ska bära världens framtid på tre ben? Ett trebensstativ må duga för en fotograf, men för mänsklighetens ambitioner är det en näst intill komisk brist på stadga. Det är en bristfällig idé; utan ett fjärde ben vinglar hela bygget.
Med en så vinglig grund hotas även den ekonomiska dimensionen. Ekonomisk hållbarhet handlar om att säkra välstånd och innovation för framtida generationer. EU:s klimatpolitik, med dess enorma kostnader för utsläppsminskningar, hotar detta mål. När Europa höjer energipriserna och försvagar sin industri flyttar produktionen till länder med lägre miljökrav, vilket varken gynnar global miljö eller lokal ekonomi. Att undergräva konkurrenskraften är att svika kommande generationer. Ekonomisk hållbarhet kräver pragmatism; investeringar i anpassningar och robust infrastruktur är ofta billigare och mer effektiva än symboliska utsläppsmål.