Norrländsk vattenkraft byggdes för att stärka industri, arbetstillfällen och samhällsutveckling. Nu riskerar den att användas till det motsatta, skriver Petter Nilsson (SD), Pontus Persson (SD), Markku Abrahamsson (SD) och Lars Forsgren (SD).
Svenska staten investerade stort i norra Sverige i mitten av 1800-talet för att skapa förutsättningar för gruvnäring, en gruvnäring som var viktig för Sveriges försörjning och försvar men som också kom att skapa välstånd och bättre trygghetssystem för norrlänningarna. Ett arv vi har fått som kommer både Norrland och hela Sverige till del. Ett arv som vi tillsammans ska förvalta åt kommande generationer.
Elproduktionen var central i denna utveckling, och inte minst har Porjus kraftstation uppmärksammats flitigt i medierna. Kraftstationen byggdes med generösa mått. Staten såg inte bara till att det fanns energi till Malmbanan utan såg även en möjlighet att stärka hela Norrland. På så sätt blev energiproduktion och gruvnäring en del av den norrländska kulturen, en näring som gav många människor arbete, vilket i sin tur genererade skatteintäkter som kunde finansiera en god välfärd i Norrland.
De senaste åren har vi sett EU:s ”gröna giv”. Det har gjorts försök att ersätta en beprövad och kulturellt etablerad gruvnäring med påstått ”gröna” alternativ. Det finns många dåliga exempel, men vi kan ta ”gröna” Northvolt som ett av dem.
Vi sverigedemokrater var de enda som var skeptiska till det bidragsslukande Northvoltprojektet – som även fick offentliga kreditgarantier – redan innan övriga partier upptäckte att bolaget, precis som den nakne kejsaren, stod utan kläder. Därefter har Lyten köpt upp Northvolts rabatterade lokaler, och nu planeras en datahall med en kapacitet på 1 gigawatt. Så lätt kan grönt subventionerat riskkapital omvandlas till utländskt riskkapital. Vattenkraften, som vi har ärvt att förvalta, riskerar därmed att slukas av utländska intressen utan att det skapas någon större mängd långsiktiga jobb.
Vattenkraften, som vi har ärvt att förvalta, riskerar därmed att slukas av utländska intressen.
Datacenter för AI i norrländsk miljö innebär också att vi prioriterar bort befintlig industri. Därtill bör vi vara medvetna om att risken inte är obetydlig för en AI-bubbla, vilket kan leda till att ett sådant datacenter ställs om till krypto-mining när AI inte längre är lika lönsamt.
Investeringar i guld handlar om att skydda sig mot en förväntad negativ samhällsutveckling. Krypto är mer nihilistiskt i en samhällsekonomisk mening: valutan är en investering mot samhället, eftersom den bygger på en misstro mot dess institutioner, samtidigt som den belastar alla i samhället med högre energikostnader.
Vi tycker inte att det är rimligt att denna form av nihilism och – inte minst utländskt – riskkapital gör vinster på det våra förfäder kämpade för att ge oss, på bekostnad av våra befintliga näringar.
För oss är det självklara alternativet att ge utrymme åt befintliga näringar och skapa bättre förutsättningar för vanligt folk i norra Sverige. Vi bör prioritera de näringar som också ger reella arbetstillfällen.
Att i ”upplysningsförnuftig” anda föra vidare våra förfäders arv till nihilism och riskkapital – och inte till kommande generationer – kan visa sig vara ren politisk fåfänga.
Petter Nilsson (SD)
gruppledare, Region Västerbotten
Pontus Persson (SD)
riksdagskandidat, Västerbotten
Markku Abrahamsson (SD)
gruppledare, Skellefteå
Lars Forsgren (SD)
ledamot, regionala utvecklingsnämnden, Västerbotten
