I konkurrens med FA-cupfinalen på Wembley mellan Chelsea och Manchester City samt en stor pro-palestinsk demonstration genomfördes under lördagen marschen Unite the Kingdom. Den blev ett tydligt uttryck för den djupa splittring som genomsyrar det brittiska samhället. Stora skaror samlades i centrala London för att ge röst åt en oro som under lång tid har ignorerats eller fördömts. De har valt att bryta tystnaden därför att rädslan för vad som händer med landet nu väger tyngre än rädslan för att stämplas som rasist eller högerextrem.
Keir Starmer kallar marschen en hatmarsch och har hindrat journalister och politiker från andra länder att resa in. Detta är en fortsättning på ett mönster där makthavare ser folkrörelsen som problemet snarare än symtomet på en utveckling som spårat ur. För den som följt England under många år – grooming-skandalerna i Rotherham och Telford, de officiella utredningar som visade hur myndigheter blundade av rädsla för att framstå som diskriminerande, den kulturella och demografiska förändring som pågått utan ärlig debatt – framstår marschen som en reaktion när förtroendet för institutionerna har eroderat.
Talarna avlöste varandra. Bland dem fanns Pink Ladies. En av dem sade att hon stod där för sin dotters framtid, eftersom hon och många andra mödrar inte längre känner sig trygga i Storbritannien. Deras budskap var okomplicerat och handlade om rätt och fel, om kvinnors och flickors säkerhet och om ett land som ska vara hem för sina egna invånare.
