Judarna är ett urgammalt folk. Inte många folkgrupper har en längre dokumenterad kontinuerlig kulturell identitet. De har överlevt Förintelsen, diasporan och den babyloniska fångenskapen utan att tappa sin judiska identitet, utan att assimileras. Judiskheten har även överlevt flera språkbyten genom årtusendena.
Hebreiska var det ursprungliga judiska språket, som går tillbaka till 1000 f.Kr. Större delen av Gamla Testamentet skrevs på hebreiska. Det var ett av flera närbesläktade språk som talades av olika stammar i Mellanöstern på den tiden. Även arabiska hör till samma grupp.
Arameiska är ett annat språk i samma grupp. Det anammades som administrativt språk av flera mesopotamiska riken från 700-talet f.Kr. och framåt. Därefter spreds arameiska som lingua franca i stora delar av Mellanöstern, även bland de hittills hebreisktalande judarna. På Jesu tid var arameiska det vardagliga umgängesspråket för många judar, och det var sannolikt Jesu modersmål. Hebreiskan trängdes undan mer och mer, och efter diasporan, när Rom fördrev judarna från sitt hemland, var det snart ingen som talade hebreiska till vardags längre. Språket var därmed dött, även om det fortfarande fick konstgjord andning som liturgiskt språk.