När Jessica Stegrud noterade att det var ”talande” att en svenskfödd kurd och en perser diskuterade Sveriges första kulturkanon i Aktuellt, väckte hon debatt. Kulturminister Parisa Liljestrand och Lawen Redar möttes i studion om ett dokument som vill ringa in Sveriges kulturella arv – från värderingar till traditioner.
Kritiken mot Stegrud var snabb: rasist. Men var hennes ord verkligen främlingsfientliga – eller pekade de på något obekvämt men reellt? Tänk på hur det skulle uppfattas om två svenskar i iransk tv förde samtalet om en ny iransk kulturkanon.
Kritiken mot Stegrud visar när det självklara blir tabu. Att ha lyft frågan om representation och förankring borde inte ha avfärdats utan setts som en vädjan om respekt för det som binder ett folk samman. Att tiga om detta gör inte diskussionen mer inkluderande – det gör den fattigare och mer abstrakt. Tvärtom förlorar vi alla på att frågor kring identitet, arv och kontinuitet bara får ställas när de gäller andra länder, aldrig oss själva.