Colombia har en president som många skäms över. Vänsterpresidenten Gustavo Petro valdes med ett program för ”total fred” med gerillan och knarkkartellerna, avsky för rika personer samt grön och fossilfri framtid. Colombia med sina runt 50 miljoner invånare producerar som de flesta vet kaffe och blommor, men tyvärr också kokain.
Gustavo Petro är en före detta gerillaman som säger sig vilja ha dialog med gerilla och knarkkarteller. Han är en av de få ledare i världen som uttrycker stöd för president Nicolás Maduro i Venezuela. De två har upprättat en ”binationell zon” mellan Colombia och Venezuela, där kokain från sydvästra Colombia förs över gränsen till Venezuela för att skickas vidare till kusten och sedan till USA och Europa. Maduro och Petro har bestämt att deras respektive lands militär ska ”samarbeta”. Petros tre år vid makten har inneburit att ett mångårigt program för att minska kokaodling genom att dra upp eller bespruta kokaplantor har avbrutits, och nyligen kom siffror som visar att Colombias produktion av kokain är den högsta någonsin och motsvarar 72 procent av allt kokain i världen. Dessutom har knarkkarteller en ”närvaro” i tre fjärdedelar av landet. Petro har de senaste veckorna visat att han inte står på de demokratiska staternas sida. När den venezuelanska demokratikämpen María Corina Machado för några veckor sedan fick Nobels fredspris kunde Petro inte få över sina läppar att gratulera henne.
Petro är så excentrisk att man undrar om han är påverkad av någon substans. Han är känd för att sitta uppe på nätterna och skicka tweets. Allvarligare är att han den 26–28 september åkte till New York för att delta i FN:s generalförsamling och då passade på att ställa sig framför amerikanska soldater som stod vakt och med megafon uppmana dem att göra uppror mot president Trump. USA svarade med att dra in det avsevärda stöd som under många år gått till Colombia för drogbekämpning med hänvisning till att Colombia ju inte bekämpar droger. USA vidtog ytterligare en åtgärd, nämligen att dra in Petros visum. Att inte ha visum till USA är en allvarlig inskränkning för välbärgade latinamerikaner eftersom Miami är den ”latinamerikanska huvudstaden”. Många har lägenhet och bankkonto i Miami, och det är snarast rutin att den som har råd skickar sina barn till USA för att studera till en master.
