I över två decennier har Sverigedemokraterna stått i den svenska offentlighetens strålkastarljus. Lika länge har de blivit kraftigt motarbetade av denna offentlighet. Även om SD:s partisymbol är en blåsippa och inte ett spöknippe, sägs den söta lilla blomman ha hämtat sin näring ur fascismens mörka mylla, och dess rottrådar har gått att spåra bakåt via 1980-talets rakade skinnskallar till 1930-talets heilande brunskjortor. Därför har det rått stor enighet från höger till vänster om vikten av att med alla tillgängliga medel utrota denna invasiva politiska avart. Hur bra det har gått vet vi.
För nu vill självaste Jimmie Åkesson gå och bli statsminister. Och jag är inte ensam om att undra vad det är som hjälpt Sverigedemokraterna att ta sig hela vägen dit.
Jag minns Almedalens politikerveckor, då den ännu unga kvartetten i SD:s partitopp stod och samrådde i gränderna och att jag skämdes för att jag, som då tillhörde vänstern, tyckte de såg hur coola ut som helst i sina solglajor och slimmade svarta kostymer. Nu var det inte bara jag som kände så. Det gick nämligen inte att missta sig på de sneglande blickarna av både avsmak och fascination som de svartklädda högerrebellerna drog till sig medan de strök runt mellan partytälten och mingelgräddhyllorna där medieeliten och politikerkändisarna fuktade sina strupar med fritt flödande rosévin. Dessa badboys som då kommit att bli offentlighetens bad news utövade en märklig lockelse, en speciell tjuskraft som väckte en sorts febrig lust att både komma nära och ta avstånd. Som att vilja döda den man åtrår.
