Ralf Parland (1914–1995) är en av flera författare i en finlandssvensk brödraskara som är värd att lyfta fram. Den äldste, Henry Parland (1908–1930), var förmodligen den mest begåvade, men han dog tidigt. Hans roman ”Sönder”, som han skrev 1929, och som utkom postumt 1932, läste jag med stor behållning i mina tonår; det är en bok som lever vidare inom en på det där märkvärdiga vis som konstverk kan göra. En annan av bröderna hette Oscar, och han gav ut flera romaner och essäsamlingar, arbetade som psykiatriker och tog hand om och redigerade den avlidne yngre broderns litterära kvarlåtenskap. Hos Ralf Parland, den tredje i brödraskaran, kan man spåra familjens rysk-baltiska rötter. Han skriver en prosa som har en mustighet som påminner om ryska författare. Det är fantastik, en mörk sådan, men en som har vingar och som därför även får ljusa och sagoliknande drag. Prosan är styv hos denne Parland, den har hög densitet, men är samtidigt oförutsägbar, vilket är något som i förbigående sagt saknas i mycket av litteraturen överlag och i den samtida i synnerhet, där genrer är klart definierade och där tilltalen, med sina inbyggda perspektiv, a priori är satta och bestämda och inte skiljer sig nämnvärt från det samtida allmänna språkbruket; litteraturen kommer att likna jargong och attityd mer än ett personligt och unikt tal.
Ralf Parland målar med bred pensel utan att det blir klumpigt eller grovt. Samtidigt kan berättelsen verka ”grov” utan att den förlorar i nyansering och färg; författarens fingertoppskänsla liknar Stig Dagermans, som redan som mycket ung behärskade sina uttryck. Dick, den yngste av de tolv grandonklarna i denna novell, tycks inte kunna förmå sig att leva upp till vad som krävs av honom, och kanske kan man i honom läsa hur det går för en samhällsklass som inte behövs för att historien sprungit ifrån vad den stod för. Parland har sagts vara en tidig modernist, inte minst i kraft av ”sina stundtals brokiga och esoteriska litterära utsvävningar”, men det är att tänja lite väl på begreppen.
