I 15 år har vi levt med ett ideologiskt krig mot SD. Tidigare var partiet orsaken till att regeringar inte kunde bildas – nu är SD orsaken till att breda samarbeten inte äger rum. Vi befinner oss i ett demokratiskt moment 22. Partierna vet att Sverige behöver stabilitet och samarbete, men ändå fortsätter de att agera utifrån moraliska gränsdragningar som inte representerar väljarna.

Sverige står inför ett riksdagsval där de politiska spelreglerna i första hand inte handlar om att ta ansvar för landet. Trots att Sverigedemokraterna (SD) sedan 2010 stadigt ökat sitt väljarstöd, fortsätter flera etablerade partier, framför allt Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, att agera utifrån sina gamla blockgränser. C vill återgå till Alliansen, L vill inte ha någon förändring alls av Tidösamarbetet och S och MP gör allt för att splittra sina motståndare och isolera Sverigedemokraterna. Den demokratiska låsningen i riksdagen har blivit ett akut problem för landet. När SD kom in i riksdagen 2010 stod partiet onekligen för oordning, utmaningar och turbulens, men sedan dess har partiet förändrats. Nu är det inte längre SD som ensamt skapar oreda – utan även de andra partiernas oförmåga att acceptera den nya maktbalansen.

SD toppar listan över Sveriges mest granskade parti, men mediernas granskning har också hjälpt dem att bli mer rumsrena. Strategin att bli regeringsdugliga har funnits länge. De har konsekvent uteslutit medlemmar som på olika sätt uppvisat rasism och främlingsfientlighet. De har gjort en vitbok där de öppet visar sin historiskt smutsiga byk. Även om de mediala granskningarna fortsätter att hitta personer med rasistiska förtecken som på något sätt kan knytas till partiet finns en beredskap och en tydlig vilja att sopa rent. Det visade turerna runt Jessica Stegrud som inför partiets kongress föreslås att petas från partistyrelsen och flyttas längre ner på riksdagslistan. Stegrud är populär bland partiets medlemmar, men hennes uttalanden om kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Lawen Redar (S) när de presenterade kulturkanon väckte ilska. På X skrev hon: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.” Med tanke på SD:s politiska bakgrund och Sveriges demografiska utveckling tolkades uttalandet både symboliskt och politiskt laddat, inte bara som en ”neutral spaning” som Stegrud själv försökte hävda. Alla blev upprörda, även Kristersson, och nu offrar Åkesson henne på trovärdighetens altare för att bli accepterad som regeringsduglig.