Svensk politik lider av ett systemfel: centralisering har blivit en reflex snarare än ett genomtänkt val. Trots decennier av reformer som utarmat service, utbildning och arbetskraft i inlandet fortsätter besluten att fattas långt från verkligheten – utan lokala perspektiv, egna visioner eller ansvar för följderna.
Det finns för få barn i Sverige. Det stämmer. Ändå behandlas unga i glesbygdskommuner som ett problem som ska hanteras, snarare än som avgörande resurser för utveckling. Tyvärr handlar politik alltmer om att vara lydiga lakejer än att skapa egna visioner och våga tänka själv. Sedan 1960-talet har centralisering varit den politiska standardlösningen. Storkommunreformerna motiverades med effektivitet och bärkraft. Under 1980 och 90-talen centraliserades gymnasieskola, sjukvård och statlig service. Under 2000-talet blev New Public Management styrmodellen där volym, mätbarhet och standardisering alltid vägde tyngre än lokala förutsättningar. Samma logik har lett till en utarmning av service. De politiska besluten bygger på centralistisk rådgivning av organisationer som Sveriges kommuner och regioner, SKR och givetvis får de rätt – eftersom vi gör som de säger – om och om igen utan att dra några egna slutsatser. Centraliseringen är ingen naturlag, utan en effekt av politiska beslut, men ibland kan man undra. För trots att alla partier i Landsbygdskommittén enades om att 10 000 statliga jobb skulle decentraliseras så visar fakta att centraliseringen blivit än värre. Att centralisera verkar gå av bara farten.
Einstein lär ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Om centraliseringen varit svaret på alla gåtor skulle särskilt glesbygdskommuner blomstra. Men sanningen är att de problem som det skulle lösa har blivit än värre. Det här handlar om systemfel. När statistik och analyser bygger på antal människor, blir Norrlands inland en vit fläck. Slutsatserna blir ofta så missvisande att det kan bli komiskt. Men skrattet fastnar i halsen när propåerna dyker upp. Hur ser det fria skolvalet ut när den enda byaskolan läggs ned? Direktiven haglar och bristen på lokal anpassning är total. Häromsistens kom ett direktiv om att vi ska ha fler yrkesutbildningar, eftersom det är ett problem i städerna. Det är inte ett problem i inlandet. Elever väljer i mycket högre grad yrkesprogram. De utbildar sig till chaufförer, mekaniker, elektriker och byggnadsarbetare – yrken som faktiskt finns och behövs där de bor. Yrkesutbildningar är dyrare än mer teoretiska, eftersom det ställer krav på speciell utrustning, fordon med mera, men de är funktionella. Vi har redan anpassat oss utan centrala direktiv.
