Slaget om homosexuellas rättigheter är sedan länge vunnet, åtminstone i civiliserade västländer. Homosexuella gifter sig, får barn och lever som alla andra.
De organisationer som bildades för att uppnå detta nöjer sig dock inte med det. Verksamheternas fortsatta existens är ju beroende av förtryckta sexuella minoriteter att förhandla om i offentliga budgetar. De behövde dock inte vänta länge. Nästa lönsamma minoritet växte redan så det knakade i identitetspolitikens heta drivhus. Huvudsaken för dem handlade inte om könet de drogs till, utan om det kön de själva hade i huvudet. Könet i kroppen måste därför göras om så att det stämde med könet som satt i knoppen. Detta krävde visserligen omfattande medicinska behandlingsåtgärder, men det fick det vara värt för rätten att bli ”sig själv”. Snart hade budskapet snappats upp av ångestfyllda tonåringar som spred det vidare via sina interaktiva nätvanor tills en könskorrigeringsfeber uppstod bland unga som hotade att ta livet av sig om de inte fick ändra sitt biologiska kön efter sitt upplevda kön. Vips hade de stridssugna lobbyorganisationerna en ny kassako att mjölka. Och en ny fiende att bekämpa, som den här gången utgjordes av samma kvinnorörelse som aktivt bidragit till dagens likabehandling av homosexuella. I främsta ledet stod stridsberedda transkvinnor med bibehållna penisar, skäggväxt och grova röster som även kunde sätta våld bakom kraven på att inkluderas i kvinnornas separata sammanhang, exempelvis skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, seminarier om aborträtt och annat som hörde till den kvinnliga biologin.
