I den finlandssvenska essäisten och poeten Tatjana Brandts biografi ”Drömmaren Rousseau” blottläggs tillvarons alla villkor. Genom det säregna 1700-tals-universalgeniet Jean-Jacques Rousseau ser vi hur ett liv utkristalliserar sig i strid med ideal och tidsanda.
I Jean-Jacques Rousseaus självbiografi ”Bekännelser” får man intrycket att författaren förvisso är en vilsen man, men att han ändå kan förlita sig på sitt hjärta. Läser man Tatjana Brandts biografi ”Drömmaren Rousseau” får man snarare en bild av en man som saknar både botten och något att sätta sin lit till. I allt från när han i sin ungdom, utan att knappt kunna noter, komponerar orkestermusik till ålderdomens ändlösa paranoia, är det som om något fundamentalt fattas honom.
Underligt nog är det kanske denna brist som möjliggör hans genialitet, varje ingivelse får så att säga plats i hans inre. Något som han kommer att beklaga, inte minst att han lämnade sin barndoms marker i Genéve för ett liv i berömmelsens sus och dus. Vad livet hade att erbjuda fanns redan i hans relativt enkla uppväxtmiljö, men han jagade vad som låg bortanför livet. Detta är en röd tråd i hans filosofiska skrifter – varför vi bygger vår identitet och vårt samhälle på något vi saknar hemhörighet i.