I en av de historiepoddar jag följer berättades det nyligen om det svenska kavalleriets historia. Som de flesta anar tog den ganska tvärt slut efter andra världskriget, men ändå användes hästar inom den svenska försvarsmakten ända fram till tidigt 1970-tal. En anledning var säkert att de militärer vars hela identitet var att leva och arbeta med hästar höll emot. In i det sista försökte man till exempel argumentera för att hästar var bättre än bandvagnar i vissa typer av terräng.

Vi har förstås inte slutat rida, och det finns alltjämt ridande polis, men inom konventionell krigföring har flera tusen år av tradition och kunskap – ett helt sätt att leva – gått i graven. Man tänker lätt att nya teknologier alltid har ersatt gamla, och att hela yrken ofta blivit obsoleta, men jag vill nog påstå att detta har förekommit tämligen glest om man jämför med det senaste århundradets utveckling.